Mitt liv, min blogg

Numera är vårt förhållande på en helt annan nivå. Det är som om vi båda har blivit vuxna. Han skulle aldrig mer vara otrogen, och jag i min tur skulle aldrig någonsin igen stanna kvar och ta sådan skit. Så uppfattar jag verkligheten, men vem vet egentligen? Han kan ju ha en annorlunda bild av det. Kanske har jag blivit en aning cynisk istället för naiv, som jag var då. Men jag har kommit över allt det där, jag tänker inte på det speciellt längre och det gör inte ont längre. Det sistnämnda är förstås otroligt viktigt, för annars slutar man aldrig klandra och älta.
Det finns så väldigt mycket som jag inte skulle ha förstått någonsin, om jag inte hade läst ”Relationsakuten”. Tack, Dr Phil! =) Alla kloka ord han säger…
T ex:
* ”The only person you can change is you!”
* “The only thing worse than being in a bad relationship for x years, is being in a bad relationship for x years and 1 day.”
* “The past has passed, the future hasn’t happened yet. The only time you can change is right NOW.”
* “You got to wake up each morning and say: ‘What can I do today to make this relationship better?’”

En av de andra orsakerna att jag mådde dåligt under tiden det var slut mellan oss (se föregående inlägg), var jobbet jag hade då.  Som jag tack och lov inte längre har.  Jag  vantrivdes. Folk var elaka. Inte mobbing eller så, det skulle  jag inte kalla det. Men jag fick titt som tätt höra av den ena eller den andra medarbetaren att jag var värdelös på det jag höll på med. När jag behövde hjälp någon gång kunde jag få höra kommentarer som att "det är skit bakom spakarna, ser jag".

När jag sedan blev uppsagd var jag mest glad. Nu kunde ju mitt nya liv ta sin början! Visst var jag lite orolig över vad jag skulle hitta på istället, men mest var jag bara lättad över att få slippa den där klumpen i halsen och den där värken i magen varje dag.

 Jag hade en uppsägningstid på 3 månader, men VD:n hade vid ett tillfälle inför samtliga på kontoret sagt att jag (och ev. övriga uppsagda) kunde lämna våra jobb när vi var klara med överlämnandet av uppgifter till kollegor. Vi skulle bli arbetsbefriade - alltså få gå hem men ändå få lön fortsatt i 3 månader.

Så kom då dagen när jag skulle sluta. En fredag. Vi hade redan planerat en liten avskedsfest också. VD:n vill då träffa mig på sitt kontor. Han ber mig stänga dörren och säger sedan mycket allvarligt: "Jag hörde att du tänkte sluta idag." Jag tänker något förvånat att det borde väl han veta - det var ju ändå han som sparkade mig? Jag svarade "Det stämmer." "Jasså, vem har du clearat det med då?" "Min chef", svarade jag. Vilket var en chef under VD, så att säga. "Jaha. Ja men du kan ju inte bara tro att du kan sluta hur som helst. Det finns ju vissa saker vi måste diskutera först!" "Jaha, vilka saker då?" Nu fattade jag ingenting. "Ja, t ex din semesterersättning. Du kan ju inte tro att du ska få gå hemma i 3 månader arbetsbefriad, och så dessutom få ut din semesterersättning." Kunde jag inte? Sedan hotade han mig med att han minsann var min chef och kunde begära att jag skulle moppa golvet i källaren de kommande 3 månaderna om han ville. Eller att jag skulle kopiera ett papper om dagen, i 3 månader. Eller så kunde jag ju skirva på ett papper där jag avsade mig rätten till den där semesterersättningen, och så kunde jag få sluta idag i vilket fall. Utpressning, kallas sånt.

Upprörd ringde jag facket (VD: "facket? de har INGENTING med det här att göra, ser du)", som inte kunde göra någonting. Jag hade aldrig fått skriftligt på att jag skulle bli arbetsbefriad. Alltså kunde han utföra den där sortens utpressning. Han visste precis hur mycket jag (och fler med mig) vantrivdes och ville därifrån. Utifrån det körde han sedan lite olika metoder för att spara pengar till företaget, eller kanske sin privatekonomi, vad vet jag. Jag slutade samma dag och någon semesterersättning fick jag alltså inte.

Jodå, jag gjorde slut den där gången (se del 3). Men inte på riktigt. För jag älskade honom och samtidigt som jag hatade honom så kunde jag absolut inte tänka mig ett liv utan honom.

När vi hade flyttat till Stockholm kom ett par vi umgicks med ner och hälsade på. Vi hade en liten fest och de skulle sova över. Det var allmänt känt att de två hade ett öppet förhållande. D v s om de ville vara med någon annan var det fritt fram, bara de berättade om det för varandra före och efter. I onyktert tillstånd hände det att de tjatade på mig och sambon, ville att vi skulle gå med på någon sorts partnerbyte. Men det ville inte vi. Trodde jag. I slutet av den där kvällen, satt jag och Linda i vår soffa. Lindas pojkvän satte sig bredvid mig. Bredvid Linda satte sig M. Över M. & Linda låg ett täcke slängt som jag inte tänkte nämnvärt på. Inte förrän hennes pojkvän började massera min nacke. Då insåg jag att något rörde sig under det där täcket. Jag kastade bort det och jodå, där var M:s hand i hennes skrev. Den festen slutade tvärt.

Det visade sig att ”pojkvännerna” kommit överens om ett partnerbyte, utan att informera oss… Linda brydde sig såklart inte. Det var bara jag som blev sårad och en aning kränkt.

Det var detta som var den berömda droppen som får bägaren att rinna över. Det var inte denna incident i sig som gjorde att jag fick nog, det var hela den där redan överfyllda bägaren som rann över. Efter den kvällen hade vi ingen som helst fysisk kontakt på över ett halvår tror jag. Jag minns inte exakt hur långt efter detta jag gjorde slut, men jag gjorde slut. På riktigt. Det var slut mellan oss i nästan två år tror jag. Minnet sviker lite där, för under den tiden mådde jag väldigt dåligt också p g a andra orsaker.

Jag kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på vissa sådana där småsaker. T o m nu fastän allt är bearbetat och förbi. I sammanhanget blir det i varje fall småsaker. Som ordet han använde. Hämningslöst*. Som om det var väldigt hämmat, tillbakadraget, icke-upplevelse-fyllt, ett stort anti- eller inte när han var med mig. Det var det verkligen inte. Och det stör mig att han fick Anna - och diverse annat löst folk kanske - att tro att allt vi hade var helt värdelöst. Att han därför var tvungen att söka det han verkligen innerst inne ville ha hos henne och hos andra.

Jag var ingenting värd som flickvän, inte heller som älskarinna. Anna hade bevisat att jag var ingenting värd som vän. Sedan jag var liten hade jag redan vetat att jag var en helt värdelös dotter. Varför fanns jag då? Varför hade min lilla bebiskropp kämpat så envist för att överleva, den där gången när läkarna redan hade gett upp och sa att jag skulle dö, om detta var vad jag levde för att uppleva? Varför var jag så svår att älska? Vad gjorde jag för fel, när ingen som kom mig nära klarade av att tycka om mig, att inte såra mig?

Det var sådana tankar jag fick av småsaker, detaljer och ord så som "hämningslöst". 

*Se inlägget "Om Anna - Den Andra Kvinnan del 3 kap. 2" 

När jag konfronterade min pojkvän med brevet jag hittat så nekade han till att han hade varit med henne. Smart. Eller inte. Sedan erkände han att de hade haft sex en gång. Men att han hade tyckt att hon var så ful och hade sådana konstiga böjelser, att det inte hade blivit nåt mer. Smart igen. Eller inte. För då ringde jag Anna och hon berättade sanningen.

Anna berättade att han erkänt för henne att han aldrig riktigt älskat mig, och att det fortfarande kunde knyta sig i magen på honom när han träffade på sitt ex. K. på stan. När jag frågade Anna varför hon legat med honom svarade hon att hon bara ville ha sex, och han var villig. Så lätt var det att svika en vän. Det kröp fram att de hade planerat sina träffar i nyktert tillstånd bokstavligen talat bakom min rygg. För jag satt typ tre meter därifrån när de bestämde datum och tid för lite ”skönt, hämningslöst sex” som han uttryckte det.

Det var detta som så totalt krossade mig. Och jag var krossad i flera år, mosad som en tomat. Nedtrampad i skorna. Jag hatade Anna så intensivt, för hon hade förstört mitt liv. Förstört ett förhållande, förstört min tillit till allt och alla. Jag tyckte så enormt synd om mig själv, för att den sortens otrohet hade drabbat just mig. Jag hatade inte bara Anna. Jag hatade staden hon bodde i och städer hon bott i. Jag hatade alla som kände Anna, alla som hette Anna och alla som nämnde namnet Anna. Jag hatade skolor hon gått i och ställen hon varit på. Jag hatade den musik jag visste att Anna lyssnade på. Jag hatade allt som påminde om henne. Jag var rädd att jag skulle träffa på henne någonstans, rädd för hur jag skulle reagera*. När jag ser tillbaka så kan jag se hur hatet låg som tunga, mörka moln över flera år av mitt liv. Men jag har lärt mig att: Det var inte hon som tog de årens glädjeämnen och lycka ifrån mig – det var jag som lät henne göra det, för jag valde att hata så starkt så länge. Jag visste bara inte då hur jag skulle kunna stänga av hatet. Men jag har slutat hata och slutat tycka synd om mig.

För nåt år sen mailade jag Anna och skrev att jag inte längre hatar henne, men att jag inte heller tycker om henne. Hon svarade att det kändes skönt att höra. Förra sommaren såg jag henne på en festival, då gick jag fram och hälsade glatt och pratade ett par ord. För den bästa hämnden är ett bra liv. Visa det vackraste av dig själv, och dina fiender kommer att inse vad de har missat.

*Som tur var träffade jag inte på henne förrän efter ca 4 år. 

Jag skriver inlägg, men får inga kommentarer. Trots att folk läser... det kan jag ju se. Kanske skriver jag inget intressant, kanske vill eller orkar ingen kommentera, kanske skriver jag för långa inlägg ibland... int' vet jag...
Vet bara att det är tomt, tomt, tomt...

 Skickade mess till ett par vänner, men ingen svarar... det är det som är lite trist med att alla andra jobbar när jag är vaken & ledig. Och när jag jobbar sover alla andra.

1. Vilket är det bästa rådet du fått, varför och av vem fick du det?

- "Kom ihåg att välbefinnande är det viktigaste i livet", fick det för att jag inte mått så bra men började må bättre (typ) och fick det av Arvo - en lärare jag haft på gymnasiet.

2. Vilket är det sämsta rådet du fått, varför och av vem fick du det?

-"Flytta inte till Stockholm och ta inte det där IT-jobbet", fick det av min mamma när jag fått jobb i sthlm och hon satte sig på tvären.

3. Vilket råd skulle du vilja ge, till vem och varför?

-"Man lever kanske bara en gång. Så lev som om varje dag vore den sista, och säg idag det som du inte vet om du kan säga imorgon", skulle vilja ge det till alla för att det är såå bra att leva efter. Oftast (brasklapp)!

4. Har du använt någon bok som konsult, vilken då, funkade det?

-Neej, det skulle väl va nån kokbok då, som receptkonsult? Och det funkade bra!

5. Om du idag träffade dig själv för 10 år sedan, vilket råd hade du då velat ge dig själv för 10 år sedan?

-Oj.. "Var inte så naiv. Stå på dig, du har ingen anledning att ha dåligt självförtroende. Låt inte folk trampa på dig hur som helst. Och ge igen om de iaf gör det. You go girl! " 

Anna och jag gick i parallellklass på högstadiet. På gymnasiet hamnade vi i samma klass, och det var först då vi började umgås på riktigt. Hon & Sara var väl bästa vänner, men en speciell sommar så umgicks mest bara jag & Anna av någon anledning som jag inte längre minns. Ibland var min pojkvän med. T ex när vi åkte och badade och vi först bytte om hemma hos Anna. Då visste jag inte att de redan hade haft sex i den där sängen, i det rummet, bara nån eller några dagar tidigare.

Vi var på en helt underbar cykelsemester på Gotland. Innan vi hade åkt på semester hade Anna börjat messa min pojkvän, och jag anade en liten aningens oråd en gång när hon skrev ”Är T. där? Kan du ringa mig när hon har åkt hem?” Men han hävdade att hon var nere för att det blivit slut med pojkvännen och hon behövde en mans perspektiv på saker och ting, därför föll valet av samtalspartner på honom. Nu var vi på väg hem från Gotland, när hon hör av sig till honom och skriver att hennes kusin tagit livet av sig. Jag tyckte såklart fruktansvärt synd om henne, men när jag hade kommit hem och ringde henne för att höra hur det var så var hon inte alls intresserad av att prata med mig.

En dag hälsade jag på Anna på hennes jobb på Lindex. Vi pratade och jag visade en vacker dikt som M. skrivit till mig. Jag förstod aldrig hennes skratt. Jag funderade ett tag på det där skrattet, lät det som avundsjuka? Hån? Nej, hon tyckte säkert bara att det var en larvig dikt…

Den sommaren umgicks vi ganska intensivt, och när den gått så flyttade Anna till London. Vi började skriva brev* och skrev flitigt flera brev i veckan. Intima brev, nästan som en sorts dagböcker. Efter ett tag började hon fråga om mitt sexliv med pojkvännen; hur ofta, vad/hur, varför, varför inte… etc etc. Och jag svarade, för jag litade på henne och enligt mitt tycke var hon en av – om inte den bästa av – mina vänner. På baksidan av ett brev hade hon skrivit: ”Hälsa din pojkvän att om han inte skriver till mig snart blir jag skitförbannad” nåt i den stilen. När min mamma såg det tyckte hon det var lite märkligt att min vän ville ha brev av honom**. Jag antar att hon kunde se nåt dolt i det där som jag absolut inte såg.

Min kvinnliga intuition och mitt något skadade självförtroende sa mig att något var fel. En kväll när min pojkvän jobbade rotade jag igenom lägenheten och hittade då ett brev från Anna. Där stod detaljer om vad de gjort. Anna tackade för brevet där han skrivit att hon givit honom det bästa sex han någonsin haft, och hon tyckte att de skulle fortsätta träffas i december när hon kom hem, men samtidigt skrev hon att det var bra att de inte hunnit träffas fler gånger för då kunde jag ha kommit på dem. I marginalen på ett blad hade hon klottrat: ”Jag har k*****t M!!!” stolt. Hon undrade hur länge han hade tänkt vara tillsammans med mig. Samt om han kunde ställa upp och ha sex med en annan av hennes tjejkompisar.***

*Man skrev fortfarande vanliga brev på den tiden faktiskt, även om det fanns e-post
**Man ska alltid lyssna på sin mamma, kom ihåg det
***Jo, det var på fullaste allvar 

Forts. följer! 

Nu har jag spelat nfs underground så att jag har ont i tummarna... självklart valde jag en toyota...celica...

hoppas att spelen jag köpt på tradera kommer snart, för bilspel blir jag bara arg av.  

M. låg i lumpen. Detta var med andra ord också för x antal år sedan. Han gjorde sin värnplikt i Stockholm. Vi hade varit tillsammans i ca ett halvår bara, men jag tyckte att jag kände hans föräldrar hyfsat bra. De tyckte om mig och på regementets dag så bilade vi ner till Stockholm för att ”hälsa på”. Den kvällen hade hans bataljon eller kompani eller vad det heter permis, åkte in till stan och partajade. På helgerna brukade han komma hem och träffa mig. Så jag trodde självklart att vi skulle ses också denna helg, helgen efter regementets dag. Men det visade sig att han hade en tjej med sig hem från storsta’n. Bettan. De var tillsammans och detta var alltså hans sätt att göra slut. Att via sin farsa hälsa att han hade med sig en tjej hem.

Senare fick jag veta att de hade träffats då under permisen. Enligt mina beräkningar måste han ett tag ha träffats oss alla tre; Mig, Theres och Bettan. För vi slutade inte ses bara för att han gjort slut och skaffat ny tjej på detta vidriga sätt.

Reflektion; Undrade varken Theres eller Bettan varför han hade ett foto på mig uppsatt på väggen?

Jag älskade honom. Jag grät floder och ibland skrek jag hysteriskt åt honom. Enligt honom själv så älskade han mig. Bettan var bara en dum, dryg stockholmsbrud som han av någon outgrundlig anledning bara inte kunde lämna just nu. Det visade sig att hon trodde hon var gravid. Vilket hon självklart inte var.

Det var inte bara det att han träffat en annan som gjorde så fruktansvärt ont. Lika ont gjorde det att hans mamma släppte in henne i deras hus så helt utan att undra eller bry sig. Hon visste ju att vi var tillsammans fortfarande när han kom hemdragande med Bettan. Ändå ifrågasatte hon ingenting. Det gjorde ont. Värst var det när jag hittade ett foto på henne sittande vid deras uppdukade frukostbord, nyduschad. Jag insåg att hon hade tagit min plats vid det där bordet, och att hon & han hade duschat tillsammans så som vi brukade göra. Det var så hemskt, en känsla jag aldrig vill uppleva igen.

Efter ett tag tröttnade han på henne och insåg att han älskade mig trots allt. Så vi blev tillsammans igen. Och jag brände alla foton på henne, inklusive de där hon satt vid hans mammas frukostbord i nytvättat hår.

Bettan visade sig vara en riktigt psycho bitch. En stalker som inte gav sig på flera år. Hon flyttade t o m till samma förort som vi bodde i, flera år senare. Men det är väl ett kapitel för sig kanske.

Ok, jag erkänner.. jag drack lite vin till maten och nån drink efter maten och jag brukar inte dricka nuförtiden. Därför blev jag lite fyll & sentimental.. och jag började grina lite sen. En skvätt sådär. Över gammalt... Min sambo kallar det så- "gammalt". Det betyder gamla otroheter & svek, m.m. Mest grät jag över vad Theres gjorde mot mig för x antal år sen. På den tiden var jag yngre (förstås), naiv och förälskat blind. Theres var hans ex, de var också grannar i princip... Väldigt goda grannar men det visste jag inte riktigt då. De var ju vänner bara. Sa de. Theres låtsades va min vän, låtsades riktigt bra faktiskt- hon skulle ha kunnat vinna en Oscar tror jag. Jag började ana oråd en kväll när hon druckit lite och hävde ur sig på ett förvånansvärt snällt & charmigt sätt att hon inte fattade vad han såg hos mig, vad jag hade som inte hon hade. Speciellt eftersom hon var så färgstark och sprakande och jag var en grå liten mus. Jo! Hon sa faktiskt så, och när jag tänker efter så blir jag så irriterad för att jag inte gav henne en rak höger eller berättade vad jag tyckte om mig själv, vad HAN tyckte om mig. Synd. Då hade det kanske inte gått så långt som det gjorde. Men på den tiden hade jag inte det självförtroende jag har idag, så jag log väl mest lite förvånat och undrade i mitt stilla sinne vad hennes problem var.
Hon var inte speciellt bra på att dölja hur hon kände, men ändå kunde jag inte se klart. En gång när jag & M* dansade på krogen kom hon fram, frågade honom "Snälla, kan inte vi dansa? Vi har ju inte dansat på hundra år, inte sedan du var tillsammans med K. tror jag"..och vad gjorde M? Han svarade inte, utan tittade frågande på mig som att "Får jag?" Den kvällen slutade med bråk och hemgång.

M. flyttade till ny lägenhet, och vad händer? Hon flyttar till en lägenhet intill. Vilket kul sammanträffande!

Nåt år senare hörde jag att det gick ett rykte- Theres var gravid och han var pappan. Han bedyrade självklart att han aldrig skulle ta i henne, att han var färdig med henne för länge sen (lååååååååångt innan vi blev tillsammans) etc. etc. etc... Han sa att hon hade hittat på ryktet för att jag skulle dumpa honom så att hon kunde få honom tillbaka. Just därför gick jag emot mina viljor & principer, mot min stolthet och självaktning och stannade kvar. För att hon inte skulle få som hon ville. Den sommaren satt hon brevid mig, log ett snett leende och sa att hon aldrig skulle säga en sådan sak, som att hon var gravid när hon inte var det. "Lilla gumman, jag skulle aldrig vara med honom efter att han har varit med dig!" Och jag tror att jag svarade nåt moget i stil med "Vadå lilla?! Bara för att du är så stor och fet!"

Inte förrän ett par år senare när jag pressade honom till det yttersta på detaljer från det förflutna så erkände han. Han & Theres hade haft ett förhållande hela de två första åren vi var ihop i princip. Och hon hade verkligen trott att hon var gravid. Egentligen slutade väl aldrig deras förhållande...alltså: De två var tillsammans, sen träffade han K. och de fortsatte iaf, de höll på innan K. dumpade honom, sen fortsatte de på en gång efter att K. gjorde slut..sen träffade han mig och de fortsatte iallafall... Ibland undrar jag varför han inte bara höll sig till Theres?

Sen spårade hon ur helt och låg med halva bygden... sin bästa kompis pojkvän t o m. Kommer ihåg när hon halkade på nyårsafton och bröt benet, och jag var först på plats. Då dög jag, då behövde hon min hjälp..fastän hon annars inte låtsades som att jag fanns, inte hejade på mig på ica ens. (Detta var efter M. brutit med henne helt och hon hotade att ta livet av sig). Ångrar att jag inte sparkade av det andra benet också. Men som sagt, jag var snäll back then. Alldeles för snäll.

Jag har velat hämnas så intensivt förut. Otaliga gånger har jag velat hälla öl över henne på krogen, säga att jag minsann har legat med hennes karl eller nåt. Men jag har lagt band på mig. Bitit mig tungan och gått vidare. För den bästa hämnden- vet du var det är? Det är ETT BRA LIV. Och det har jag nu! Äntligen.

Jag ältar inte... jag bearbetar, nåt jag inte gjort på himlans länge nu- typ snart 2 år. Jag antar att eftersom vi fortfarande är tillsammans så måste det upp till ytan ibland. Tyvärr.

*Min sambo, dåvarande pojkvän 

"Jag vill älska dig varsamt

Älska dig vansinnigt nu..."

Klockan är halv 3 och jag sitter framför datorn, spelar Mahjong. Jag kan inte sova, brukar vara uppe den här tiden och jobba. Min enda lediga natt i veckan, och jag kan inte sova...

Ikväll åt vi god räkgryta, drack vin till. Sen drack jag drink och blev lite dryg och sentimental. Grät en skvätt över "gammalt"* som min sambo kallar det. Drygt att det dyker upp i skallen så fort jag dricker nåt. Det kanske är bra att jag inte dricker speciellt ofta då.

Jag tänkte skriva nåt mer, men det flög iväg... Återkommer. 

*Gammalt = otroheter & svek, m.m. 

Jag (26 år gammal) har aldrig riktigt fattat Ulf Lundells storhet. Förrän nu. Denna GIGANT bland GIGANTER*. Visst lyssnar jag på både Lasse W och Tobias Nilsson som båda kallats nåt i stil med "mini-uffar". Men jag har alltid trott att Uffes musik är inget för mig. Visst har jag alltid gillat t ex "Oh La La La Jag Vill Ha Dig", "Öppna Landskap" och "Du Ser Ut Som Jag Vill Kyssa Dig". Men mer än så har jag liksom inte brytt mig eller lyssnat. Tills nu. Vilka helt enastående underbara låtar på nya skivan... "Baby Om Morgonen", "Vitt Regn" och "Människa med Människa". Jag älskar texterna,  jag älskar musiken, jag älskar refrängerna! Favoriten är "Baby Om Morgonen".

Jag antar att de riktigt inbitna Uffe-fansen tycker att jag borde skämmas som inte insett snubbens storhet förrän nu. Men jag skäms inte ens, jag tycker inte att det spelar någon roll vilken epok i en artists liv man gillar bäst, liksom. Det finns så många andra som säkert tycker att Uffe var bäst förr.  

*Sägs med Ernst-Hugo-röst och lite spottande på "nt".... 

Filmen jag såg, som faktiskt heter exakt likadant som James Camerons storfilm*, kan jag faktiskt rekommendera. Visst hade den inte samma dyra specialeffekter, men jag tyckte nästan att denna story var mer trovärdig än den i den nyare Titanic. Den jag såg var alltså från 1996 och finns att hyra här.

Huvudrollerna görs av Peter Gallagher (gu vilket tjat va?) och Catherine Zeta Jones. 

Jag har alltid fascinerats av Titanic och dess öde. Hur det kunde gå så katastrofalt fel. Och just att det kan bli sådär.. att den som designat fartyget innan avfärd säger just de orden - att hon är osänkbar. Ödets ironi, eller gudarnas makt? 

*Ja, vad skulle den annars heta? Cinderella? Princess? Paradise? Freja? Symphony? Serenade? 

Inatt var min ordinarie postbil på lagning, så jag fick ta en av de s.k. reservbilarna. Den funkade inte speciellt bra. Så jag fick åka tillbaka och byta bil. Den enda som fanns kvar fick jag ta. Och den funkade inte så bra den heller, avgassystemet hängde lite på sniskan och det skramlade som 17 hela vägen. Men jag tog mig runt mina 6 mil iallafall. Tur det.

När jag sovit och sen vaknat så drack jag två koppar kaffe* medan jag kollade på en gammal Titanic-film från -96 med underbare Peter Gallagher**. Det skulle jag i n t e ha gjort. Blev darrhänt och illamående. Av kaffet, inte av Peter Gallagher. Han är ju som sagt underbar. Sen gjorde jag misstag nr 2. Att berätta för mamma på telefon att jag blivit darrhänt av kaffet. "Kan man verkligen bli det av kaffe? Det har jag aldrig hört! Det är nåt fel på dig. Jag blir så orolig." Efter vi lagt på gick det kanske en halvtimme, så ringde hon igen: "Du, det beror nog på struma. Då blir man darrhänt och illamående. Du borde verkligen gå till en doktor och ta prov. Det är inte normalt det där!" Herreguuuuud människa! Fatta att man inte är döende... Jag sa att alla människor som inte dricker kaffe eller som dricker mycket kaffe blir darrhänta av det. Trodde hon mig? Nej. För det har hon aldrig hört. Alltså är det inte sant. Jag sa att hon kan ringa vem som helst och fråga, för hela mänskligheten vet att det är så. Trodde hon mig? Nej. "Men du dricker ju coca-cola, det blir du ju inte konstig av?" Ååååååh mammor... *tandagnisslan och irritation*

För övrigt: Jag har lagt revbensspjäll i marinad... får se om det blir bra... 

Senare ikväll ska vi åka och hämta ett begagnat ps2. Min älsklings ps2 gick sönder förut, ska bli skönt att få ett nytt så man kan fördriva ännu mer tid än den man redan fördriver framför tv & dator varje dag. Och jag är inte ens sarkastisk. Faktiskt inte. Det regnar ju f*n konstant. 

*Jag dricker normalt aldrig kaffe 

**Numera känd för sin roll som Pappa Cohen i O.C. Fast kanske för äldre personer mest känd för filmen Sex, lögner och videoband =P  

Inatt skulle en farbror, Hasse*, jobba extra för det fattades personal. Han berättade att han jobbat där sen -79, men slutat sen förra året. Men nu tänkte han ändå ställa upp när det fattades folk. Jag svarade med ett leende att jag föddes -79. Uppenbarligen insåg han inte att det var komiskt alls, utan mumlade bara ett "jaha" till svar. Hur som helst, så började en annan tjej diskutera med Hasse om hur mycket nytt folk som börjat jobba där och att det är stor omsättning. Folk slutar lika fort som de börjat. Hasse svarade att "Ja, men jag vet ju vad det bottnar i. Egentligen." Tjejen: "Ja. Lönen va?" Hasse: "Njäe, jag vet mycket väl var de egentliga problemen ligger, om man säger så." Tjejen såg förvirrad ut och nu var det hennes tur att mumla "jaha". Jag hatar, hatar, hatar såntdär!  När folk säger A men inte säger B. Insinuationer av olika slag till höger och vänster. 'irriterad*

En annan minst lika irriterande grej hände igårnatt på jobbet. När jag kommer dit frågar min förman "Inte var det du som körde in i en bil här på parkeringen igår?" Jag svarade smått skrattande "Neej, verkligen inte." Senare hade ställets värsta skvallertant som självklart lyssnat till samtalet dragit med sig all personal som kom dit senare än mig till parkeringen, där de beskådade den påkörda bilen under intensiva viskningar. Jag blir så förbannad!!! Nån idiot har kört på en bil men säger inget till förmannen. Självklart, SJÄLVKLART är det då helt fastställt utom rimligt tvivel att den som är skyldig är den yngsta, färskaste tjejen. Nykomlingen i gänget. 

Fattar ni hur skönt det blir att sluta där?! 9 dagar kvar and counting. 

*Namnet är fingerat 

Samma princip - give a little, get a little* - funkar även i andra situationer. T ex har jag upptäckt senaste året att om jag ler mot främmande människor så ler de ofta tillbaka. När jag bodde i Stockholm log jag inte alls. Absolut inte när jag gick på stan iallafall. För i Stockholm tittar man inte på folk man möter, man ser förbi dem. (För man är ju för sjutton på väg nånstans, och det är bråttom!) Och skulle jag mot all förmodan ha lett mot någon vilt främmande människa så skulle denna ha trott att:

*jag var hög

*jag gick på Prozac

* han/hon hade gylfen öppen

*han/hon hade en tårtbit i ena mungipan

För så gör man ju bara inte. Ler, alltså.

Efter att ha bott nästan 4 år i storstan och sedan flyttade till landsorten igen, blev jag därför nästan helt chockskadad när jag gick in i en butik och expediten log mot mig och sa hej.  

Tänk själv hur mycket ett leende kan göra. Tanten på Pressbyrån kanske har haft en pissig dag, så kommer du in, köper en kaffe & en macka och fyrar av ett snällt leende. Genast har du gjort någons dag mera värd!

*Se föregående inlägg