Mitt liv, min blogg

Om katt...

jag funderade ju på uppfödning av en speciell typ. Skriver inte ut exakt vad/vilken sorts avel jag tänkt inrikta mig på, vill inte hänga ut nån.
Hur som helst åkte jag runt och träffade och mailade med ett antal av dessa uppfödare. Samtliga var riktigt otrevliga, nedlåtande och rent ut sagt inskränkta. En jag var hos, började tala om för mig hur jag ska ta i en katt. Hur jag ska bära den. Hur man inte ska se en katt i ögonen för då blir den rädd.. Jag är lite blyg av mig och katterna var ju hennes, så jag kanske inte stormade fram och tog upp allihop på en gång, då tyckte hon att jag verkade oerfaren? Men jag har haft katt i hela mitt liv. Faktiskt sen jag föddes. Det kanske vore mer skrämmande för ett gäng katter att det stormar in nån och sliter upp dem?? Och jag stirrade inte dem i ögonen, jag försökte bara få en uppfattning om hur de såg ut i ansiktet! (Men hon kanske var rädd att jag skulle se hur vindögda de var?)
Flera av uppfödarna hävdade bestämt att det skulle bli alldeles för svårt att få kattungar sålda. Så jag borde ge upp tanken på uppfödning. Då har de ändå kattungar till salu som jag visade intresse för!!! Hur tänker folk? Vill de verkligen bredda avelsbasen eller inte.. för det verkar skumt. En av uppfödarna hade kattungar med uppenbar inavel. Men när jag frågade om varför de valt att avla på en viss linje (och jag sa att jag frågade av intresse, inte av elakhet) så blev hon skitsur och gick i försvarsställning direkt, började väsa att det minsann fanns andra uppfödare av annan raskatt som minsann avlar med 7% inavel utan att tveka. Vilket försvar?! Ja, men då så - då är det ju helt ok att DU föder upp katter med 9% inavel, eller??
Folk verkade missunsamma och konkurrensinriktade, rent av helt inskränkta och miljöskadade. Fick mycket oseriösa vibbar.
Så jag håller mig till "min" ras, siames. Har valt bort de andra tankarna/idéerna p g a dessa i mitt tycke kompletta idioter till uppfödare.
Framförallt verkar de helt ointresserade av att föda upp sunda katter med så "utavlade" linjer som möjligt. Varför är annars de kattungar som är uppfödda med enda syfte att bredda avelsbasen så svårsålda? (ni som nu fattar vilken ras jag talar om, känner er träffade!) Varför tar man hellre kullar på katter med samma pappa? Varför blir man irriterad över att "nya" uppfödare vill ha en friskare ras, varför orkar folk inte försöka, varför tar de den lätta vägen och säger klyschor och patetiska osanningar som "alla katter är ändå släkt med varandra, det går inte att hitta nån som passar min hona bättre än hennes halvbror"?!?!

Oseriöst och absolut inte bäst för rasens överlevnad eller för de enskilda katterna som individer! För vems bästa, om inte uppfödarens? Som är lat. Som vill få sig några tusenlappar för sjuka inavlade katter som kommer dö i förtid...

Nu har jag bestämt att nya lillkatten heter Tindra. Jag har funderat över så många namn, som inte kändes rätt riktigt.. och så tänkte jag.. Men alla de andra djuren, deras namn har jag vetat direkt. Och namnen har alltid passat precis. Så vad tänkte jag på när jag först träffade henne? "Vilka blå ögon... Tindra skulle passa". Så Tindra får det bli. Trots att en kollegas dotter heter det =)

Det är så underbart att ha 2 missar. Jag har alltid nån att komma hem till. Nån som pratar med mig, och som jag pratar med. De följer med från rum till rum. Förflyttar jag mig från datorrummet till sovrummet så tar det max 2 min, så har de följt efter.

De är bortskämda, missarna. Den ena är väldigt kräsen med maten, han får svindyra RC Exigent. Den andra äter vad som helst utom torrfoder. Så han får Mjau blötmat. När jag/sambon äter så sitter de som tiggande hundar nedanför bordet. Ibland på bordet, men då brukar jag säga stopp. Ena missen, tjockisen, han har en speciell tiggar-pose som han intar när han inser att det vankas mat. Han lägger sig på rygg på golvet med tassarna sött som en ekorre, och blicken stadigt fästad på närmsta tallrik. "Feed me... Feed me..."

Mina är innekatter. Den ena vill gärna gå ut i sele, men inte på vintern. Vintern = gå i ide. Det är faktiskt det mysigaste som finns att gå ut med Missen i skogen en härlig vår/sommar/höstmorgon, se hans skuttande lycka och höra fåglarna kvittra. Den andra missen får ibland gå ut på egen tass. Han går bara en runda runt huset, kissar i snön, och så kommer han tillbaks igen. Söt. Nöjd med så lite, liksom...

Underbara misstissar. Älskar!

Det kan låta självklart. Men det är det uppenbarligen inte för en hel del människor. Många är de stackars katter som endera tvingas vara ute hela dagarna, upp till 10 timmar, medan husse/matte jobbar. Eller så släpps de istället ut sent på kvällen och tvingas vara ute hela natten medan husse/matte sover. Ofta kan man se dessa frysande missar sitta utanför huset/porten och försöka vara så stilla som möjligt för att spara energi och orka frysa.

Igårkväll började en katt skrika må-illa-skrik nedanför mitt sovrumsfönster i en buske (jag bor längst ner). Mina katter reagerade väldigt och den slutade aldrig. Så jag gick ut för att prata lite med den. Efter en stund kom han fram och tittade på mig. Han är en stor tjock hankatt. Först, igår, när jag såg att han såg ut att vara i gott fysiskt skick trots skriken, så trodde jag att han kanske var brunstig bara. Men idag står det klart; Han är alldeles förtvivlad för att han inte kommer in någonstans. Han var fortfarande i närheten imorse. Samma skrik ikväll med.

Det värsta är att man vet ju inte; vad har hänt? Ligger husse död nånstans? Är han fd tamkatt som lever som "vild" nu? Är han hungrig - trots att han är ser så pass välgödd ut, eller får han mat någonstans?
Det är väldigt kallt ute.

Vad kan jag göra för att underlätta för honom? Tja, jag kan ju inte ta in honom, eftersom jag har två hankatter redan. Även om jag ville skulle jag nog inte få tag i honom. Jag har iaf ställt ut käk åt honom nu. Men det skär i hjärtat, att inte veta hans livsöde. Vad som fört honom till just min buske och hur det kommer gå härifrån.

Människor för faan - TA IN ERA STACKARS KATTER!

Jag vill ha en russian blue.... Min ena katt är hälften den rasen, och han är minst sagt speciell i sättet. På ett bra och roligt sätt.
Igår snodde stora katten hans mat, då kom han och hämtade mig och skreeeek... "Matte han tog mitt käk" =)

Jag har inte bloggat på ett tag... har varit hos mamma och sen har jag varit väldigt upptagen av skolarbetet. Imorgon är det dags för förödmjukelse igen. Jag ska ha ett föredrag på 10 min. om vitaminer & mineraler. Jag hatar såntdär. Det känns som att man är 10 år igen och ska redovisa om däggdjur för de stora killarna i 6:an. Typ så.