Alla helgons afton...
Alla helgons afton. All helgona, som det kallas. Vi har varit på kyrko och tänt ljus på massa gravar. Det är så vackert på kyrko den här kvällen, det lyser på precis varenda grav. Synd att det bara är en kväll om året. Jag förstår inte, kommer aldrig att förstå eller bry mig om, den amerikanska Halloween-företeelsen. Att man har skoj och klär ut sig och festar, en kväll som sedan urminnes tider för svenskar är så fylld av sorg och hedran och minnen av de som gått bort. Skämmes, säger jag. Ikväll blir det lördagsmys.
Vaccinera..eller icke vaccinera.. det är frågan..
Det här influensavaccinet. Idag körde aftonbladet en riktig vaccinationskampanj. Någon professor på läkemedelsverket som verkade ha alla svar. Men det är väl ganska självklart att LM vill att alla ska vaccinera sig. Jag vet inte jag. Nu jobbar ju inte jag i Dalarnas län, men Sveriges Radio gjorde en undersökning förra veckan där man frågat alla anställda i Landstinget Dalarna om de skulle vaccinera sig. 4000 svarade. Av dem skulle 12% inte vaccinera sig. De som svarat "nej" fick också lämna en skriftlig kommentar, alla dessa kommentarer finns att läsa på sr.se
En del var förstås mindre seriösa, någon svarade "Om man är ett svin själv blir det kannibalism och självutplåning." En annan svarade "Onödigt, är 50+. Svininfluensa = Ättestupa?" Andra hade väldigt bra och pålästa svar.
Jag har valt att inte vaccinera mig. Trots att jag i mitt yrke kommer träffa folk som tillhör riskgrupperna. Trots att det på min arbetsplats är flera som inte heller vill vaccinera sig, men som ändå kommer göra det av solidaritetsskäl - vilket jag tycker är helt sjukt. Hej, grupptryck? Men där jag jobbar får man inte ha någon avvikande åsikt om någonting.. man ska helst bara hålla käften och göra som andra säger och jobba på tills man dör...typ. Nu bara går jag och väntar på den dagen, den stunden då någon chef eller "lill-chef" kommer ställa mig mot väggen angående att jag valt att inte vaccinera mig. Bäst att börja förbereda ett mindre tal...
*
Hunden är kanondålig i magen. Det är bara sprutbajs. Så nu får hon nästan bara vatten, får se om det avstannar. Stackars tjejen.
En del var förstås mindre seriösa, någon svarade "Om man är ett svin själv blir det kannibalism och självutplåning." En annan svarade "Onödigt, är 50+. Svininfluensa = Ättestupa?" Andra hade väldigt bra och pålästa svar.
Jag har valt att inte vaccinera mig. Trots att jag i mitt yrke kommer träffa folk som tillhör riskgrupperna. Trots att det på min arbetsplats är flera som inte heller vill vaccinera sig, men som ändå kommer göra det av solidaritetsskäl - vilket jag tycker är helt sjukt. Hej, grupptryck? Men där jag jobbar får man inte ha någon avvikande åsikt om någonting.. man ska helst bara hålla käften och göra som andra säger och jobba på tills man dör...typ. Nu bara går jag och väntar på den dagen, den stunden då någon chef eller "lill-chef" kommer ställa mig mot väggen angående att jag valt att inte vaccinera mig. Bäst att börja förbereda ett mindre tal...
*
Hunden är kanondålig i magen. Det är bara sprutbajs. Så nu får hon nästan bara vatten, får se om det avstannar. Stackars tjejen.
Jag var mobbad...
Igårkväll var jag ute med min sambo och en vän. Precis när vi hade tagit på oss jackorna för att bege oss hemåt - inte onyktra, bara lite salongs - så ser jag killen som mobbade mig under hela låg- & mellanstadiet gå in på herrtoan. Jag nämnde för min sambo och polarn att det var han. Och de visste och förstod m y c k e t väl. Han som misshandlade mig fysiskt och verbalt från 1:an tills jag började 6:an (och han som var ett år äldre äntligen började högstadiet på annan skola). Han som brutit ner mitt självförtroende bit för bit. Tills allt jag såg i spegeln var den där fula tjejen som ingen ville va med. För resultatet av hans mobbning gjorde ju att andra - t ex jämnåriga tjejer - började frysa ut mig. Jag var ju en tönt. Sa han. Det är klart att de gick på hans linje. En gång gick det också så illa att han skickade mig med bruten arm till akuten. En arm som än i dag inte är bra. En arm som inte går att böja i vissa lägen. Som domnar varje natt. En högerarm som jag dagligen använder i mitt arbete idag.
Mot andra tjejer - de mer attraktiva antar jag - var han annorlunda i sin mobbning. Mer översexuell. Han tafsade på dem i tid och otid, så fort chansen gavs. Han bröt sig in i omklädningsrummet till gympasalen ett antal ggr för att dra av tjejerna sina handdukar och beskåda och ta på deras intimare delar. Han runkade offentligt etc. Helt psykiskt störd! Jag tror att han måste ha varit utsatt för incest eller något. Hade jag SERIÖST fått gissa vad han var idag skulle jag gissa på pedofil eller våldtäktsman. Och det kanske han är? Fan vet. Normalt beteende var det VERKLIGEN inte i alla fall!!!
När jag började högstadiet försökte han att fortsätta sen, men han insåg nog att det inte funkade längre. Kanske såg han vreden i mina ögon, att jag gärna hade dödat honom om jag bara kunnat. Inte vet jag. Men det slutade där. Högstadietiden var superbra. Under gymnasiet sen hamnade jag i en klass med folk jag nästan aldrig träffat. Då dök konsekvenserna upp - självförtroendet sjönk totalt ner i botten. Jag var värdelös. Så var det bara. Helt värdelös. Så varför skulle nån vilja lyssna på mig, vilja vara med mig? Varför gick jag inte bara och dog? Det hade varit lättare. Så talade rösterna inuti mig. Hans röst som arbetat sig in i min hjärna. De där tankarna och det obefintliga självförtroendet följde efter mig in i vuxenvärlden, till mitt första jobb och t ex till att träffa nya människor. Vad ska de tycka om jag säger nåt fel? Jag som är så ful och dum från början? Bäst att vara tyst. Inte ta onödig kontakt. Inte förrän de senaste åren när jag börjat i den bransch jag har och träffar nya människor hela dagarna som visat sig tycka om och lita på mig och kan anförtro sig åt mig, fått massa stabila underbara vänner som alltid finns där, först NU kan jag se mig själv i spegeln och se nåt fint. Börja tycka om mig själv på riktigt.
Igårkväll följde de två efter honom in på herrtoan, och tog ett snack. Jag trodde min sambo skulle misshandla honom svårt, så jag vågade inte vara kvar. Kan inte med sånt. Gick ut i den väntande bilen. Efter en stund kommer min sambo ut, säger att killen är livrädd och ledsen och vill prata med mig. Jag gick dit, strax innaför entrén stod han. Jag frågade "Ville du mig nåt, eller?"
Han sa "Nej dom säger att jag behandlade dig illa under skoltiden, inte vet jag det var ju de som hämtade mig?"
Samtalet pågick ett tag. Han påstod sig inte ha något minne av vad han gjort. Jag replikerade att han isåfall borde gå i terapi. Han skyllde på sina föräldrar. Han skyllde på grupptryck. Jag svarade att det isåfall varit han som var den drivande och som fått andra att haka på. Han började nervöst att rabbla andra namn på killar i hans klass som ju inte heller "varit Guds bästa barn". Men nu var det ju faktiskt inte dem jag snackade med?! Han sa att han kände sig pressad, han sa "Det här känns inte riktgt bra, du verkar så arg." HAHAHA tacka faan för det.
Han frågade: "Men jag fattar inte. Det har ju gått så lång tid, vad vill du egentligen? Att jag ska falla på knä här och nu och be om ursäkt?" Och jag svarade: "Ja det tycker jag FAAAN att det är värt! Det är MITT LIV vi snackar om!"
Men.. jag tror absolut inte att han tog in det.. att han någonsin kan förstå. Vad konsekvenserna för mig och mitt liv blev.
Han tjatade om han inte är samma människa idag som han var då. Och? Det skiter jag fullständigt i.
Jag sa till sist att jag hoppas han får igen det. Att han får lida för vad han gjort. Han sa att han HAR mått dåligt i sitt liv. Han sa att jag fick kontakta honom om jag ville prata vidare om saken. Jag sa att jag har inget jävla behov alls av det - jag sa "Det var ju DU som ville prata med mig. Jag satt ju ute."
Jag är glad att jag inte gick över gränsen och sa saker som "Hoppas du brinner i helvetet" och dylikt. Att jag var ganska lugn och saklig och hade svar på tal. Det känns väldigt bra inuti idag - som att en knut nånstans i magtrakten lösts upp och en del av min ångest har försvunnit. Jag säger en del.. för det finns ju trots allt annat att ha ångest över.
Och jag förstår nu vad det där mediumet menade. Med att jag bar runt på en massa gammal ilska inuti. Shit pommes frites, inte visste jag att jag fortfarande var så ARG och kunde känna sån vrede över allt som hände för så länge sedan. Men det finns en mening med allt som sker, och det fanns sannerligen en mening med att jag och han var på samma ställe igårkväll.
Hoppas han grät som ett barn hela natten. Hoppas att minnena jagar honom resten av hans liv. Man ska aldrig önska någon illa.
But I sure don't wish him well.
Mot andra tjejer - de mer attraktiva antar jag - var han annorlunda i sin mobbning. Mer översexuell. Han tafsade på dem i tid och otid, så fort chansen gavs. Han bröt sig in i omklädningsrummet till gympasalen ett antal ggr för att dra av tjejerna sina handdukar och beskåda och ta på deras intimare delar. Han runkade offentligt etc. Helt psykiskt störd! Jag tror att han måste ha varit utsatt för incest eller något. Hade jag SERIÖST fått gissa vad han var idag skulle jag gissa på pedofil eller våldtäktsman. Och det kanske han är? Fan vet. Normalt beteende var det VERKLIGEN inte i alla fall!!!
När jag började högstadiet försökte han att fortsätta sen, men han insåg nog att det inte funkade längre. Kanske såg han vreden i mina ögon, att jag gärna hade dödat honom om jag bara kunnat. Inte vet jag. Men det slutade där. Högstadietiden var superbra. Under gymnasiet sen hamnade jag i en klass med folk jag nästan aldrig träffat. Då dök konsekvenserna upp - självförtroendet sjönk totalt ner i botten. Jag var värdelös. Så var det bara. Helt värdelös. Så varför skulle nån vilja lyssna på mig, vilja vara med mig? Varför gick jag inte bara och dog? Det hade varit lättare. Så talade rösterna inuti mig. Hans röst som arbetat sig in i min hjärna. De där tankarna och det obefintliga självförtroendet följde efter mig in i vuxenvärlden, till mitt första jobb och t ex till att träffa nya människor. Vad ska de tycka om jag säger nåt fel? Jag som är så ful och dum från början? Bäst att vara tyst. Inte ta onödig kontakt. Inte förrän de senaste åren när jag börjat i den bransch jag har och träffar nya människor hela dagarna som visat sig tycka om och lita på mig och kan anförtro sig åt mig, fått massa stabila underbara vänner som alltid finns där, först NU kan jag se mig själv i spegeln och se nåt fint. Börja tycka om mig själv på riktigt.
Igårkväll följde de två efter honom in på herrtoan, och tog ett snack. Jag trodde min sambo skulle misshandla honom svårt, så jag vågade inte vara kvar. Kan inte med sånt. Gick ut i den väntande bilen. Efter en stund kommer min sambo ut, säger att killen är livrädd och ledsen och vill prata med mig. Jag gick dit, strax innaför entrén stod han. Jag frågade "Ville du mig nåt, eller?"
Han sa "Nej dom säger att jag behandlade dig illa under skoltiden, inte vet jag det var ju de som hämtade mig?"
Samtalet pågick ett tag. Han påstod sig inte ha något minne av vad han gjort. Jag replikerade att han isåfall borde gå i terapi. Han skyllde på sina föräldrar. Han skyllde på grupptryck. Jag svarade att det isåfall varit han som var den drivande och som fått andra att haka på. Han började nervöst att rabbla andra namn på killar i hans klass som ju inte heller "varit Guds bästa barn". Men nu var det ju faktiskt inte dem jag snackade med?! Han sa att han kände sig pressad, han sa "Det här känns inte riktgt bra, du verkar så arg." HAHAHA tacka faan för det.
Han frågade: "Men jag fattar inte. Det har ju gått så lång tid, vad vill du egentligen? Att jag ska falla på knä här och nu och be om ursäkt?" Och jag svarade: "Ja det tycker jag FAAAN att det är värt! Det är MITT LIV vi snackar om!"
Men.. jag tror absolut inte att han tog in det.. att han någonsin kan förstå. Vad konsekvenserna för mig och mitt liv blev.
Han tjatade om han inte är samma människa idag som han var då. Och? Det skiter jag fullständigt i.
Jag sa till sist att jag hoppas han får igen det. Att han får lida för vad han gjort. Han sa att han HAR mått dåligt i sitt liv. Han sa att jag fick kontakta honom om jag ville prata vidare om saken. Jag sa att jag har inget jävla behov alls av det - jag sa "Det var ju DU som ville prata med mig. Jag satt ju ute."
Jag är glad att jag inte gick över gränsen och sa saker som "Hoppas du brinner i helvetet" och dylikt. Att jag var ganska lugn och saklig och hade svar på tal. Det känns väldigt bra inuti idag - som att en knut nånstans i magtrakten lösts upp och en del av min ångest har försvunnit. Jag säger en del.. för det finns ju trots allt annat att ha ångest över.
Och jag förstår nu vad det där mediumet menade. Med att jag bar runt på en massa gammal ilska inuti. Shit pommes frites, inte visste jag att jag fortfarande var så ARG och kunde känna sån vrede över allt som hände för så länge sedan. Men det finns en mening med allt som sker, och det fanns sannerligen en mening med att jag och han var på samma ställe igårkväll.
Hoppas han grät som ett barn hela natten. Hoppas att minnena jagar honom resten av hans liv. Man ska aldrig önska någon illa.
But I sure don't wish him well.
Skavlan...
Jag fattade först inte hypen kring Skavlan. Vad är det för speciellt med honom? Men nu efter att ha sett nästan alla säsongens program, tror jag att jag fattat. Han har en förmåga att träffa precis rätt, få fram det där speciella, det där som gästen aldrig från början tänkt sig att säga. Och i precis det ögonblicket när den magin inträffar, då får han ett speciellt aniktsuttryck, han ser ut som om den vackraste kvinnan i världen just erbjudit honom det bästa sex han kan tänkas fantisera om. Förvåning, upphetsning, total lycka blandat med något lite naivt.
Me like.
Höst...
Höststövlar...
199 kr på Lidl! Av alla ställen. Så jäkla sköna stövlar.
The handy man...
Va hemskt gnällig jag har låtit i de senaste inläggen. Men jag antar att det mest är då jag har ett behov av att skriva av mig, när jag har nåt att klaga på. Idag skulle jag vilja klaga igen. Den här gången på min sambo som man får tjata ihjäl sig på för att det ska hända nåt här hemma. T ex har vi haft tapeter hemma i 2,5 år som inte kommer upp. Det har tagit honom två år att måla huset med rödfärg utvändigt, och än är det inte färdigt... och nu kommer vintern. Grejen som stör mig mest är kanske inte tidsåtgången, bara det blir färdigt bryr jag mig nog inte speciellt om det - utan det värsta är att man får tjata sig blå i ansiktet, han gör ALDRIG nåt på eget bevåg. Han får aldrig en bra idé. T ex har vi haft såna självhäftande handukskrokar på toan, men de ramlar ständigt ner för de blir förstörda. Nu tog det honom ca en månad att skruva upp nya "riktiga" krokar. Fast han hade dem redan.. det blev inte av förrän igårkväll när jag sa till...
Det är bara jäkligt jobbigt att ingenting någonsin blir gjort utan att jag ska lägga mig i. Jag måste ensam ha koll på allt som behöver inhandlas/göras etc för han klarar inte av att fixa nåt på egen hand. Och jag har inte ens lust att städa hemma längre, eftersom han är så stökig av sig och det blir lika rörigt hemma på en gång..
Allt blir en ond cirkel.
Ja ja. Får hoppas han bättrar sig.
Det är bara jäkligt jobbigt att ingenting någonsin blir gjort utan att jag ska lägga mig i. Jag måste ensam ha koll på allt som behöver inhandlas/göras etc för han klarar inte av att fixa nåt på egen hand. Och jag har inte ens lust att städa hemma längre, eftersom han är så stökig av sig och det blir lika rörigt hemma på en gång..
Allt blir en ond cirkel.
Ja ja. Får hoppas han bättrar sig.
Vänner - eller..?
Jag kan bli så fruktansvärt besviken på människor som liksom... beter sig som om vi vore kanonbra vänner och sen bara kan dissa en i en handvändning, totalt utan orsak och bara för att de ser sig själva som så fruktansvärt heta & coola.
Ett exempel är en kollega. Hon står iofs högre i rang än mig på arbetet, men det ska väl inte spela någon roll. Trodde jag. Hon åkte hur som helst till ett land i Asien för att arbeta eller plugga eller vad hon gjorde, i flera månader. Tror hon tog tjänstledigt. Innan hon åkte tyckte hon att jag så att säga "ingick" i det gäng som blivit på jobbet. Vi som hänger, snackar skit, fikar & lunchar ihop, messar & ringer varann på fritiden etc. Nu sen hon kom tillbaka därifrån är hon totalt annorlunda. Och saker hon säger gör det klart & tydligt att hon tycker vi ska prisa gudarna och börja andas och leva igen bara för att hon är hemma. Även väldigt klart & tydligt att hon blir djupt indignerad om någon har annat att göra än att prata om hennes tid i Asien med henne. Nu har hon flyttat och helt slutat höra av sig till oss som har/hade så att säga "lägre rang" på jobbet.. de andra mailar hon och messar med och ringer till.
Ett annat exempel är en av mina bästa vänner från barndomen. Som mer växlar ständigt.. Ena dagen är vi dödspolare. Vi ska göra allt tillsammans, tycker hon. Hon berättar om sina loverboys och annat känsligt, vi har väldigt kul ihop och skrattar en hel del, och ja visst ibland känner vi oss säkert som fjorton igen, vilket kan va både skönt & skrämmande. Nästa dag kan hon se på mig som om jag kom från mars. Och hon beter sig allmänt som om vi inte ens kände varandra. Ofta kan det också vara så att hon ringer mig när hon behöver nåt, t ex är det kanske ingen (annan) som kan lyssna på henne just då. Eller följa med ut. Men om jag ringer henne för att jag behöver nåt, eller bara vill snacka, då kan hon avfärda mig ganska bryskt...
Kanske är det bara jag som analyserar sönder... men jag tror inte det.. Jag menar, JAG skulle aldrig bete mig sådär mot nån JAG tycker om och vill ha kvar som vän. (tänker nu närmast på exempel nr 2)
Jag tycker det är märkligt beteende. Ytlighet är väl inte min grej bara. Endera är jag vän med nån. Eller så är jag inte det. Punkt.
Ett exempel är en kollega. Hon står iofs högre i rang än mig på arbetet, men det ska väl inte spela någon roll. Trodde jag. Hon åkte hur som helst till ett land i Asien för att arbeta eller plugga eller vad hon gjorde, i flera månader. Tror hon tog tjänstledigt. Innan hon åkte tyckte hon att jag så att säga "ingick" i det gäng som blivit på jobbet. Vi som hänger, snackar skit, fikar & lunchar ihop, messar & ringer varann på fritiden etc. Nu sen hon kom tillbaka därifrån är hon totalt annorlunda. Och saker hon säger gör det klart & tydligt att hon tycker vi ska prisa gudarna och börja andas och leva igen bara för att hon är hemma. Även väldigt klart & tydligt att hon blir djupt indignerad om någon har annat att göra än att prata om hennes tid i Asien med henne. Nu har hon flyttat och helt slutat höra av sig till oss som har/hade så att säga "lägre rang" på jobbet.. de andra mailar hon och messar med och ringer till.
Ett annat exempel är en av mina bästa vänner från barndomen. Som mer växlar ständigt.. Ena dagen är vi dödspolare. Vi ska göra allt tillsammans, tycker hon. Hon berättar om sina loverboys och annat känsligt, vi har väldigt kul ihop och skrattar en hel del, och ja visst ibland känner vi oss säkert som fjorton igen, vilket kan va både skönt & skrämmande. Nästa dag kan hon se på mig som om jag kom från mars. Och hon beter sig allmänt som om vi inte ens kände varandra. Ofta kan det också vara så att hon ringer mig när hon behöver nåt, t ex är det kanske ingen (annan) som kan lyssna på henne just då. Eller följa med ut. Men om jag ringer henne för att jag behöver nåt, eller bara vill snacka, då kan hon avfärda mig ganska bryskt...
Kanske är det bara jag som analyserar sönder... men jag tror inte det.. Jag menar, JAG skulle aldrig bete mig sådär mot nån JAG tycker om och vill ha kvar som vän. (tänker nu närmast på exempel nr 2)
Jag tycker det är märkligt beteende. Ytlighet är väl inte min grej bara. Endera är jag vän med nån. Eller så är jag inte det. Punkt.
Totalkaos...
Har panik, ja nästintill panikångest över mitt nuvarande jobb. Jag trivs bra där, problemet är bara att jag har så många mil dit. Och lika många mil hem. Varje dag. Jag blir galen snart av pendlandet, av den mörka långa skogsvägen med så mycket tung trafik, och utan viltstängsel. Jag hatar det. Jag har sökt ett o annat jobb på närmare håll men det är inte ofta de dyker upp, och när de gör det så är konkurrensen stenhård. Funderar om jag ska göra nåt helt annat då ett tag tills det dyker upp ett "riktigt" jobb... men vad? Ska jag jobba som tidningsbud igen? Det känns ju liiiite som att byta ner sig..
Samtidigt ligger räkningarna på hög varje månad, men bensinen äter alla våra pengar.. jag vet varken ut eller in faktiskt.. och det känns som att jag går sönder lite inuti varje söndag när jag inser att snart är det måndag och jag måste sätta mig i bilen igen ='(
Drömmar har jag.. Önskar t ex att kocken skulle öppna en restaurang där jag också kunde jobba, det vore grejer det. Eller så skulle jag skriva den där boken jag har funderat på i alla år... OCH lyckas få ut den.
Måste ju förresten skriva om de senaste intervjuerna jag varit på.
* En var i storstan. Funderade nämligen på att börja veckopendla dit istället om jag ändå ska pendla. Jag åkte alltså tåg dit efter jobbet en dag. Det tog mig ca 2,5 h dit, sen t-bana några stationer. När jag kom dit blev jag inskuffad i ett minimalt kontor som såg ut att vara under ombyggnad, grejer överallt. Jag var hur som helst väldigt imponerad av övriga lokalerna, superfint. Chefen och dennes assistent intervjuade mig. I en kvart. Jag hann inte ens dricka upp kaffet, de var skitstressade båda två och totalt ointresserade redan från början. De visste hur länge jag hade åkt också.... jag var riktigt ledsen när jag gick därifrån.. dessutom kostade tågbiljetterna dit & hem runt 800 totalt!!!! Har de hört av sig då, som de sa att de skulle göra? Inte ett ljud.
* Den andra var på närmare håll. Jag skulle åtminstone halvera min pendlingstid gott & väl. Den chefen kändes supertrevlig, hon var lite som mig, kändes det som iaf. Trevlig, öppen, glad. MEN - under intervjun hade hon med sig sin bebis på kanske 6 månader. Det var bebisens sovtid, men inte ville hon sova. Hon skrek under H E L A min intervju, och jag försökte verkligen att inte bry mig, inte göra en min och svara på hennes stela förhandsnedskrivna frågor. Men det var nog värre för henne, jag tror inte riktigt att hon hörde ett ord av vad jag sa. Hon försökte hela tiden få tyst på ungen, skämdes nog litegrann. Men jag vill verkligen ha det där jobbet, så jag hoppas att hon iaf hör av sig snart...
Annars vet jag inte vad jag gör.
Samtidigt ligger räkningarna på hög varje månad, men bensinen äter alla våra pengar.. jag vet varken ut eller in faktiskt.. och det känns som att jag går sönder lite inuti varje söndag när jag inser att snart är det måndag och jag måste sätta mig i bilen igen ='(
Drömmar har jag.. Önskar t ex att kocken skulle öppna en restaurang där jag också kunde jobba, det vore grejer det. Eller så skulle jag skriva den där boken jag har funderat på i alla år... OCH lyckas få ut den.
Måste ju förresten skriva om de senaste intervjuerna jag varit på.
* En var i storstan. Funderade nämligen på att börja veckopendla dit istället om jag ändå ska pendla. Jag åkte alltså tåg dit efter jobbet en dag. Det tog mig ca 2,5 h dit, sen t-bana några stationer. När jag kom dit blev jag inskuffad i ett minimalt kontor som såg ut att vara under ombyggnad, grejer överallt. Jag var hur som helst väldigt imponerad av övriga lokalerna, superfint. Chefen och dennes assistent intervjuade mig. I en kvart. Jag hann inte ens dricka upp kaffet, de var skitstressade båda två och totalt ointresserade redan från början. De visste hur länge jag hade åkt också.... jag var riktigt ledsen när jag gick därifrån.. dessutom kostade tågbiljetterna dit & hem runt 800 totalt!!!! Har de hört av sig då, som de sa att de skulle göra? Inte ett ljud.
* Den andra var på närmare håll. Jag skulle åtminstone halvera min pendlingstid gott & väl. Den chefen kändes supertrevlig, hon var lite som mig, kändes det som iaf. Trevlig, öppen, glad. MEN - under intervjun hade hon med sig sin bebis på kanske 6 månader. Det var bebisens sovtid, men inte ville hon sova. Hon skrek under H E L A min intervju, och jag försökte verkligen att inte bry mig, inte göra en min och svara på hennes stela förhandsnedskrivna frågor. Men det var nog värre för henne, jag tror inte riktigt att hon hörde ett ord av vad jag sa. Hon försökte hela tiden få tyst på ungen, skämdes nog litegrann. Men jag vill verkligen ha det där jobbet, så jag hoppas att hon iaf hör av sig snart...
Annars vet jag inte vad jag gör.
Negativ PR är också PR...
David Letterman. Jag fattar inte. Hur kan ens ha en älskarinna? Det är lika sannolikt som att E.T. skulle ha en älskarinna, komma ut som gay eller nåt.
Jag tror att det bara är ett PR-trick. Han hade plötsligt för få tittare, och sen händer detta. Solklart ett PR-trick alltihop.
Jag tror att det bara är ett PR-trick. Han hade plötsligt för få tittare, och sen händer detta. Solklart ett PR-trick alltihop.
100 år från nu...
hade glömt den... och minnena, känslorna.
Recension...
Var på Ladies Night igår. Kändes som tusen mil dit, när vi åkte. Men satan va sköj det var!! Bäst var allsången i uppvärmningsnumret, David Stenmarck som är producent för alltet sjöng "No woman, no cry". Och hela stället kokade två gånger.. första gången man såg skymten av Magnus Samuelsson =)
Och andra gången när Martin Stenmarck & Andreas Johnson brände av "Living on a prayer". Jag vet, det låter urtöntigt alltihop, men stämningen var superbra. Maten å andra sidan var sådär. Torr smaklös kycklingfilé...
och stackars min kollega vid ett helt annat bord som fick paprikasås hälld över hela ryggen =S
De andra som jag hade med mig dreglade över den där Byggar-Matte som var med i ett par nummer. Fattar inte det riktigt. Men Martin är ju en snygg karl. En riktig man. *suckar
Och andra gången när Martin Stenmarck & Andreas Johnson brände av "Living on a prayer". Jag vet, det låter urtöntigt alltihop, men stämningen var superbra. Maten å andra sidan var sådär. Torr smaklös kycklingfilé...
och stackars min kollega vid ett helt annat bord som fick paprikasås hälld över hela ryggen =S
De andra som jag hade med mig dreglade över den där Byggar-Matte som var med i ett par nummer. Fattar inte det riktigt. Men Martin är ju en snygg karl. En riktig man. *suckar
Minnen..
Minnesbilder dök upp i morse, som snapshots... för jag åt knäckemacka med paprika&chili-färskost. Fick flashbacks till ett tält på Gotland -99. Cykelsemester, vi cyklade 14 mil på en vecka. Vi åt från stormkök varje dag. Och till frukost åt vi polarbröd med chilifärskost på tub. Den finns inte, den fanns bara -99-00 tror jag. Har saknat den osten sen dess. Jag var såå smal då, minns de där jeansen i tumstorlek 28! Jag hade en airspraytatuering på armen av en delfin i solnedgång. En kväll blev jag så aspackad att jag inte kunde gå, bara satt på en bänk på en gata i Visby och kräktes gång på gång. Bredvid satt M. & åt kebab... emellanåt frågade han mig om jag kunde se klockan en bit ner på gatan. När jag till sist kunde se vad klockan var, så cyklade vi "hem" till campingen. Hej, spriförgiftning?
Chiliost på polarbröd. Gött.
Chiliost på polarbröd. Gött.
Barack Obama
Jag var på jobbet igår när jag hörde på nyheterna att Barack Obama fick Nobels Fredspris. Jag tänkte inte så mycket på det. Jag gillar Obama, mestadels. Och så är han småsexig på nåt vis.. kanske bara är makten och humorn i kombination, vad vet jag. But I like.
Så nämnde jag utnämningen/priset till kollegorna omkring mig, och de flesta reagerade väldigt. "VA?!", "NU? Är det sant?!" och såna kommentarer, hela tiden.
Och på nyheterna igår sa nån tjej från nån fredsorganisation: "HUR kan man ge fredspriset till en person som driver TVÅ krig?"
Själv tycker jag att hey, han kanske inte har gjort under för mänskligheten, men han har agerat lite av fredsmäklare i mellanöstern. Och kanske hoppas de att han genom att få priset känner pressen att fortsätta på den banan, so to speak. Och "driver krig" ?? Han ÄRVDE de krig Bush startat, fick dem i knät. Nu avvecklar Obama och trappar ner. Juh!!
Go Barack!
Så nämnde jag utnämningen/priset till kollegorna omkring mig, och de flesta reagerade väldigt. "VA?!", "NU? Är det sant?!" och såna kommentarer, hela tiden.
Och på nyheterna igår sa nån tjej från nån fredsorganisation: "HUR kan man ge fredspriset till en person som driver TVÅ krig?"
Själv tycker jag att hey, han kanske inte har gjort under för mänskligheten, men han har agerat lite av fredsmäklare i mellanöstern. Och kanske hoppas de att han genom att få priset känner pressen att fortsätta på den banan, so to speak. Och "driver krig" ?? Han ÄRVDE de krig Bush startat, fick dem i knät. Nu avvecklar Obama och trappar ner. Juh!!
Go Barack!
Who knew...
It's haunting me....
Drömde en mardröm häromnatten. En mardröm som en gång var min verklighet.
Jag hade letat efter min kille - letat och letat, ringt och messat. Men han svarade inte. Så jag åkte hem till svärföräldrarna. Där satt han vid köksbordet mitt emot Den Andra. (Den första av De Andra, hon som bodde granne med honom förr i tiden). Hon sa till mig att han skulle följa med henne bort en helg. Jag skällde ut henne. Sa att va fan trodde hon att hon höll på med, försöka ta andras pojkvänner, hon kunde fan skaffa sig en egen och dra åt h-e... allt sånt. Hon bara log mot mig. Och han, han skämdes för mig. Han sa till mig på ett ungefär: "Men vad fan är det för fel, jag gör väl som jag vill. Om jag vill åka dit med henne en helg så måste jag väl kunna göra det!" Och upp vällde den där enormt stora frustrationen. Att han inte förstår hur ont det gör. Att han låter henne ta sån plats. Att han låter henne trampa ner mig. Ja hela den där otäcka hemska äckel-känslan.
Det var ett par dagar sen jag drömde detta. Men jag tänker fortfarande på drömmen, den förföljer mig. Och ibland kan jag inte ens känna att jag älskar honom, jag känner bara förakt för allt han låtit hända mellan oss. Och för hur det är nu, och han gör ingenting åt saken. Och jag tänker att just när jag tror att det gått så lång tid så att jag aldrig mer kommer tänka på eller älta allt som hände för så himla många år sen... just då dyker det upp igen. Tänker: Är det detta som kommer vara mitt livs historia?
Drömde en mardröm häromnatten. En mardröm som en gång var min verklighet.
Jag hade letat efter min kille - letat och letat, ringt och messat. Men han svarade inte. Så jag åkte hem till svärföräldrarna. Där satt han vid köksbordet mitt emot Den Andra. (Den första av De Andra, hon som bodde granne med honom förr i tiden). Hon sa till mig att han skulle följa med henne bort en helg. Jag skällde ut henne. Sa att va fan trodde hon att hon höll på med, försöka ta andras pojkvänner, hon kunde fan skaffa sig en egen och dra åt h-e... allt sånt. Hon bara log mot mig. Och han, han skämdes för mig. Han sa till mig på ett ungefär: "Men vad fan är det för fel, jag gör väl som jag vill. Om jag vill åka dit med henne en helg så måste jag väl kunna göra det!" Och upp vällde den där enormt stora frustrationen. Att han inte förstår hur ont det gör. Att han låter henne ta sån plats. Att han låter henne trampa ner mig. Ja hela den där otäcka hemska äckel-känslan.
Det var ett par dagar sen jag drömde detta. Men jag tänker fortfarande på drömmen, den förföljer mig. Och ibland kan jag inte ens känna att jag älskar honom, jag känner bara förakt för allt han låtit hända mellan oss. Och för hur det är nu, och han gör ingenting åt saken. Och jag tänker att just när jag tror att det gått så lång tid så att jag aldrig mer kommer tänka på eller älta allt som hände för så himla många år sen... just då dyker det upp igen. Tänker: Är det detta som kommer vara mitt livs historia?
Om FK och sjukskrivningar...
Min sambo var med om en mc-olycka för några år sedan. Han hade precis köpt ny mc, sporthoj, och skulle ta den på en provtur sent en sommarkväll. Reflexmässigt väjde han undan för en hare, körde av och hojen voltade runt. Blev bara skrot kvar. Min sambo hade inget skinnställ på sig, inget ryggskydd, bara jeans och jacka. Det är ett under att han klarade sig så otroligt bra som han gjorde. Han fick en nackskada, liknande whiplash. Samt en del skrapsår.
Han har haft värk i nacken i flera år, men stått ut så som en hårding ska göra =S
Men nu har det blivit värre, han ser ut som en stelopererad. Så idag ska han till läkare. Förhoppningsvis -för hans skull- blir han sjukskriven ett tag så att nacken får vila.
Men samtidigt går tankarna till hur jäkla lång tid det kan ta innan man faktiskt får ersättning från Försäkringskassan som sjukskriven. OM man får ersättning. Där sitter ju en läkare och bedömer.. som de säger "inte hur sjuk du är, utan vilket arbete du kan utföra."
Jag har en kompis som arbetar inom tandvården som bröt benet. Benet var gipsat. Hon fick beskedet från FK att de skulle betala taxi dagligen för henne till och från arbetet. För arbeta skulle hon kunna. Hon ringde dem och grät och sa att de måste förstå att man kan inte jobba med brutet ben inom tandvården, man sitter inte stilla! Men FK gav icke med sig. Det hela slutade med att arbetsgivaren betalade henne 80% av lönen ändå så att hon kunde vara hemma.
Är detta Sverige år 2009? Där läkare sitter och jobbar för FK:s räkning med avsikt enbart att hålla sjukskrivningstalen nere. Där dessa überläkare i princip idiotförklarar kollegor som arbetar hårt... kollegor som inte längre när de träffar en patient funderar på hur länge patienten skulle behöva vara hemma från sitt arbete för att BLI FRISK, utan vad den förmodade responsen från FK blir om patienten blir sjukskriven någon vecka "för länge".
Som när jag hade förlorat halva min familj inom några månader. Jag hade stor sorg och var dessutom uppe i en tvist med en bedragerska/mytoman. Satt hos min läkare och grät. Han sa att han kunde sjukskriva mig 75% i en vecka. Sedan 25% i en vecka efter det. Det var allt, sjukskrev han mig längre skulle FK "ställa mig en massa frågor", sade han. Inte för att jag frågade, detta var hans spontana information till mig. Han skrev ut antidep. medicin också självklart. För har man sådan sorg att man GRÅTER, då måste man vara mycket djupt deprimerad... *suck och stön*
Nej jag fattar inte vad det är för sorts land vi lever i... ett land där man inte får bli sjuk. Blir man sjuk så ska man straffas hårt. Så att man känner hur mycket det skulle löna sig att arbeta. Trots att man inte kan arbeta.
Han har haft värk i nacken i flera år, men stått ut så som en hårding ska göra =S
Men nu har det blivit värre, han ser ut som en stelopererad. Så idag ska han till läkare. Förhoppningsvis -för hans skull- blir han sjukskriven ett tag så att nacken får vila.
Men samtidigt går tankarna till hur jäkla lång tid det kan ta innan man faktiskt får ersättning från Försäkringskassan som sjukskriven. OM man får ersättning. Där sitter ju en läkare och bedömer.. som de säger "inte hur sjuk du är, utan vilket arbete du kan utföra."
Jag har en kompis som arbetar inom tandvården som bröt benet. Benet var gipsat. Hon fick beskedet från FK att de skulle betala taxi dagligen för henne till och från arbetet. För arbeta skulle hon kunna. Hon ringde dem och grät och sa att de måste förstå att man kan inte jobba med brutet ben inom tandvården, man sitter inte stilla! Men FK gav icke med sig. Det hela slutade med att arbetsgivaren betalade henne 80% av lönen ändå så att hon kunde vara hemma.
Är detta Sverige år 2009? Där läkare sitter och jobbar för FK:s räkning med avsikt enbart att hålla sjukskrivningstalen nere. Där dessa überläkare i princip idiotförklarar kollegor som arbetar hårt... kollegor som inte längre när de träffar en patient funderar på hur länge patienten skulle behöva vara hemma från sitt arbete för att BLI FRISK, utan vad den förmodade responsen från FK blir om patienten blir sjukskriven någon vecka "för länge".
Som när jag hade förlorat halva min familj inom några månader. Jag hade stor sorg och var dessutom uppe i en tvist med en bedragerska/mytoman. Satt hos min läkare och grät. Han sa att han kunde sjukskriva mig 75% i en vecka. Sedan 25% i en vecka efter det. Det var allt, sjukskrev han mig längre skulle FK "ställa mig en massa frågor", sade han. Inte för att jag frågade, detta var hans spontana information till mig. Han skrev ut antidep. medicin också självklart. För har man sådan sorg att man GRÅTER, då måste man vara mycket djupt deprimerad... *suck och stön*
Nej jag fattar inte vad det är för sorts land vi lever i... ett land där man inte får bli sjuk. Blir man sjuk så ska man straffas hårt. Så att man känner hur mycket det skulle löna sig att arbeta. Trots att man inte kan arbeta.
