Totalkaos...
Har panik, ja nästintill panikångest över mitt nuvarande jobb. Jag trivs bra där, problemet är bara att jag har så många mil dit. Och lika många mil hem. Varje dag. Jag blir galen snart av pendlandet, av den mörka långa skogsvägen med så mycket tung trafik, och utan viltstängsel. Jag hatar det. Jag har sökt ett o annat jobb på närmare håll men det är inte ofta de dyker upp, och när de gör det så är konkurrensen stenhård. Funderar om jag ska göra nåt helt annat då ett tag tills det dyker upp ett "riktigt" jobb... men vad? Ska jag jobba som tidningsbud igen? Det känns ju liiiite som att byta ner sig..
Samtidigt ligger räkningarna på hög varje månad, men bensinen äter alla våra pengar.. jag vet varken ut eller in faktiskt.. och det känns som att jag går sönder lite inuti varje söndag när jag inser att snart är det måndag och jag måste sätta mig i bilen igen ='(
Drömmar har jag.. Önskar t ex att kocken skulle öppna en restaurang där jag också kunde jobba, det vore grejer det. Eller så skulle jag skriva den där boken jag har funderat på i alla år... OCH lyckas få ut den.
Måste ju förresten skriva om de senaste intervjuerna jag varit på.
* En var i storstan. Funderade nämligen på att börja veckopendla dit istället om jag ändå ska pendla. Jag åkte alltså tåg dit efter jobbet en dag. Det tog mig ca 2,5 h dit, sen t-bana några stationer. När jag kom dit blev jag inskuffad i ett minimalt kontor som såg ut att vara under ombyggnad, grejer överallt. Jag var hur som helst väldigt imponerad av övriga lokalerna, superfint. Chefen och dennes assistent intervjuade mig. I en kvart. Jag hann inte ens dricka upp kaffet, de var skitstressade båda två och totalt ointresserade redan från början. De visste hur länge jag hade åkt också.... jag var riktigt ledsen när jag gick därifrån.. dessutom kostade tågbiljetterna dit & hem runt 800 totalt!!!! Har de hört av sig då, som de sa att de skulle göra? Inte ett ljud.
* Den andra var på närmare håll. Jag skulle åtminstone halvera min pendlingstid gott & väl. Den chefen kändes supertrevlig, hon var lite som mig, kändes det som iaf. Trevlig, öppen, glad. MEN - under intervjun hade hon med sig sin bebis på kanske 6 månader. Det var bebisens sovtid, men inte ville hon sova. Hon skrek under H E L A min intervju, och jag försökte verkligen att inte bry mig, inte göra en min och svara på hennes stela förhandsnedskrivna frågor. Men det var nog värre för henne, jag tror inte riktigt att hon hörde ett ord av vad jag sa. Hon försökte hela tiden få tyst på ungen, skämdes nog litegrann. Men jag vill verkligen ha det där jobbet, så jag hoppas att hon iaf hör av sig snart...
Annars vet jag inte vad jag gör.
Samtidigt ligger räkningarna på hög varje månad, men bensinen äter alla våra pengar.. jag vet varken ut eller in faktiskt.. och det känns som att jag går sönder lite inuti varje söndag när jag inser att snart är det måndag och jag måste sätta mig i bilen igen ='(
Drömmar har jag.. Önskar t ex att kocken skulle öppna en restaurang där jag också kunde jobba, det vore grejer det. Eller så skulle jag skriva den där boken jag har funderat på i alla år... OCH lyckas få ut den.
Måste ju förresten skriva om de senaste intervjuerna jag varit på.
* En var i storstan. Funderade nämligen på att börja veckopendla dit istället om jag ändå ska pendla. Jag åkte alltså tåg dit efter jobbet en dag. Det tog mig ca 2,5 h dit, sen t-bana några stationer. När jag kom dit blev jag inskuffad i ett minimalt kontor som såg ut att vara under ombyggnad, grejer överallt. Jag var hur som helst väldigt imponerad av övriga lokalerna, superfint. Chefen och dennes assistent intervjuade mig. I en kvart. Jag hann inte ens dricka upp kaffet, de var skitstressade båda två och totalt ointresserade redan från början. De visste hur länge jag hade åkt också.... jag var riktigt ledsen när jag gick därifrån.. dessutom kostade tågbiljetterna dit & hem runt 800 totalt!!!! Har de hört av sig då, som de sa att de skulle göra? Inte ett ljud.
* Den andra var på närmare håll. Jag skulle åtminstone halvera min pendlingstid gott & väl. Den chefen kändes supertrevlig, hon var lite som mig, kändes det som iaf. Trevlig, öppen, glad. MEN - under intervjun hade hon med sig sin bebis på kanske 6 månader. Det var bebisens sovtid, men inte ville hon sova. Hon skrek under H E L A min intervju, och jag försökte verkligen att inte bry mig, inte göra en min och svara på hennes stela förhandsnedskrivna frågor. Men det var nog värre för henne, jag tror inte riktigt att hon hörde ett ord av vad jag sa. Hon försökte hela tiden få tyst på ungen, skämdes nog litegrann. Men jag vill verkligen ha det där jobbet, så jag hoppas att hon iaf hör av sig snart...
Annars vet jag inte vad jag gör.
Kommentarer
Trackback
