Livet just idag...
Jag har mått så bra ett tag, tror mkt det är därför jag inte bloggat. Jag har alltid bara skrivit när livet suger, verkligen suger. Idag känner jag mig sådär nere igen.. de där negativa tankarna om mig själv och mitt liv är tillbaka, för första gången på länge. Jag tror det kan vara för att jag hade en skitrutten dag på jobbet, fick massa skit för saker helt utanför min makt. Eller så kan det vara för att vad vi än ska göra, jag och Mannen, känns det som att jag måste endera göra det själv eller tjata hål i huvudet på honom för att det ska hända nåt. Det är bara så jobbigt ibland att vara den enda som tänker efter och får saker gjorda.
Eller så kan det vara för att jag försöker börja äta nyttigare (igen) för att komma i lite gamla kläder. Känner mig just idag som en uppblåst version av mitt forna jag, en fat-me. Jag vill vara fin, känna mig fin. Men jag orkar aldrig börja motionera. Det är som att när jag kommer hem från jobbet efter en timmes bilåkande då har luften gått ur och den där energin jag hade innan bilfärden är helt borta, jag vill bara sova.
Kanske mår jag dåligt just idag för att hunden fått tillbaka sitt valpbeteende för en dag. För att hon jagar de stackars katterna runt i huset och för att den minsta katten är ÖVERALLT och skriker hela tiden (nej han vill inget speciellt, han bara pratar).
Kanske är jag ledsen för en av bästa jobbarkompisarna ska sluta snart.
Kanske för att nån snäste åt mig på jobbet idag.
Kanske för att jag har så dåligt samvete för att jag inte städar, för att jag inte har all den tid för hunden som jag önskar jag hade.
Jag vet inte..
Jag vill bara må bra igen. Vill inte må som förut. Ska det vara så svårt...
Eller så kan det vara för att jag försöker börja äta nyttigare (igen) för att komma i lite gamla kläder. Känner mig just idag som en uppblåst version av mitt forna jag, en fat-me. Jag vill vara fin, känna mig fin. Men jag orkar aldrig börja motionera. Det är som att när jag kommer hem från jobbet efter en timmes bilåkande då har luften gått ur och den där energin jag hade innan bilfärden är helt borta, jag vill bara sova.
Kanske mår jag dåligt just idag för att hunden fått tillbaka sitt valpbeteende för en dag. För att hon jagar de stackars katterna runt i huset och för att den minsta katten är ÖVERALLT och skriker hela tiden (nej han vill inget speciellt, han bara pratar).
Kanske är jag ledsen för en av bästa jobbarkompisarna ska sluta snart.
Kanske för att nån snäste åt mig på jobbet idag.
Kanske för att jag har så dåligt samvete för att jag inte städar, för att jag inte har all den tid för hunden som jag önskar jag hade.
Jag vet inte..
Jag vill bara må bra igen. Vill inte må som förut. Ska det vara så svårt...
hoping for a new -or my old- body...
Imorgon börjar det... !
Imorgon får jag min nya medicin som ska få kilona att rasa av mig! Egentligen måste man ha ett BMI på över 28 för att få medicinen, men jag har fel på ämnesomsättningen och har gått upp ca 20kg på ett par år pga det. Så NÅT måste göras! Jag har gått från storlek 36 till storlek 42, på byxor. I kid you not!! Det mesta sitter på magen och rumpan, och nu ska det BORT för jag känner inte igen mig själv längre. Och då är det illa.
Nu gäller följande:
-undvika kolhydrater.
-undvika alltför mycket fett.
-grönt te
-frukt
-massa vatten
-skogspromenader
-yoga
-aerobics
-crosstrainer
Och hålla tummarna för att jag slipper biverkningar. Men de vanligaste är (enligt vad jag hört) muntorrhet & sömnlöshet, och det kan jag nog leva med...
Imorgon får jag min nya medicin som ska få kilona att rasa av mig! Egentligen måste man ha ett BMI på över 28 för att få medicinen, men jag har fel på ämnesomsättningen och har gått upp ca 20kg på ett par år pga det. Så NÅT måste göras! Jag har gått från storlek 36 till storlek 42, på byxor. I kid you not!! Det mesta sitter på magen och rumpan, och nu ska det BORT för jag känner inte igen mig själv längre. Och då är det illa.
Nu gäller följande:
-undvika kolhydrater.
-undvika alltför mycket fett.
-grönt te
-frukt
-massa vatten
-skogspromenader
-yoga
-aerobics
-crosstrainer
Och hålla tummarna för att jag slipper biverkningar. Men de vanligaste är (enligt vad jag hört) muntorrhet & sömnlöshet, och det kan jag nog leva med...
en annan grej att störa sig på...
ok, follow me.. detta händer väldigt ofta; jag kollar på ett tv-program eller en serie. När det är reklam går jag på toa eller går ut med vovven. När jag kommer tillbaka har kocken bytt kanal och kollar på vad han vill se. Vilket är nåt om bilar, motorcyklar eller nåt kockprogram som jag absolut inte vill se. När jag då påpekar efter en stund att kanske reklamen på den kanalen jag kollade på kanske är slut nu, då blir det suck och stön och "du bestämmer jämt". GAAAAAAAAAHH! *allergisk reaktion
But why går inte karlsloken och kollar på lilla tv:n vi har då, om han nu ville se nåt annat? Eller varför ber han inte mig göra det? Utan alltid samma ritual av suck och stön efter ett reklamavbrott...
en annan grej... när han ska ordna nåt.. han säger t ex "Ja vi har fel på elen, ska ringa el-kalle imorgon som jag känner..." så gör han aldrig det sen!!! Så får vi gå runt här och byta proppar eller köpa tusen glödlampor.. tills jag till slut blir galen och typ skäller ut honom för att han aldrig gör nåt som han lovat - DÅ händer det jävligt fort vill jag lova! Varför ens säga sånt om du vet att inte har tid??
för övrigt älskar jag min karlslok.. =)
men undrar lite hur olika man kan va i ett förhållande utan att till slut...störa ihjäl the löööv? (väldigt olika tydligen...)
But why går inte karlsloken och kollar på lilla tv:n vi har då, om han nu ville se nåt annat? Eller varför ber han inte mig göra det? Utan alltid samma ritual av suck och stön efter ett reklamavbrott...
en annan grej... när han ska ordna nåt.. han säger t ex "Ja vi har fel på elen, ska ringa el-kalle imorgon som jag känner..." så gör han aldrig det sen!!! Så får vi gå runt här och byta proppar eller köpa tusen glödlampor.. tills jag till slut blir galen och typ skäller ut honom för att han aldrig gör nåt som han lovat - DÅ händer det jävligt fort vill jag lova! Varför ens säga sånt om du vet att inte har tid??
för övrigt älskar jag min karlslok.. =)
men undrar lite hur olika man kan va i ett förhållande utan att till slut...störa ihjäl the löööv? (väldigt olika tydligen...)
dear me...
...jag har ju inga läsare (tror jag?), för jag har inte direkt nån energi till att göra reklam för bloggen så som man ska, etc. så då får jag skriva lite till mig själv bara - i terapisyfte kanske.
Nyligen var jag på en roadtrip med en tjejkompis, en såndär "bekant" som jag fram tills detta känt halvbra bara. På ytan verkar hon lite som mig- gott självförtroende, samma musiksmak, halvsöt, sportat förr, liknande yrke. Men hon är singel. Efter roadtripen förstår jag varför. Detalj efter detalj om hennes personlighet framkom, som gjorde det så väldigt tydligt för mig att vi är olika som natt och dag. Några exempel: Hon tjatar ekonomi k o n s t a n t. Hon skulle aldrig kunna ta lån för att köpa en bil, hon skulle aldrig kunna ha en pojkvän som inte har ett fett sparkapital och pengar över varje månad.... några gånger lade hon ut för mig -obs! småpengar- och när jag sedan försökte bjuda tillbaka FICK JAG INTE DET utan hon ville sätta sig och räkna ut exakt på öret vad jag var skyldig istället, "så att det blir rätt". Oh my God. Sen såg vi nån musikvideo som jag tyckte var riktigt vacker ur ett konstnärligt perspektiv, den upplevde hon som helt vidrig. Ja det fanns en hel del småsaker som till slut har tornat upp sig till höga berg, för min del. Jag vet inte om hon känner likadant, men hur som helst kommer jag försöka undvika att umgås med henne (iallafall sådär intensivt och bara vi två) i fortsättningen... Men där ser man, hur ytan kan dölja och hur man kan missbedöma en person från början och uppleva någon som nån helt annan än vad den är...
*
Jag håller på att läsa Carolina Gynnings bok "Ego woman", fortsättningen på "Ego Girl". Jag tycker så mycket om henne, älskar hennes personlighet och gillar att läsa om hennes snåriga karriär och händelserika, galna, underbara liv. Det var förresten en till grej vi inte tycker lika om, jag och kompisen - hon kan absolut inte med CG. Kan rekommendera båda böckerna, superbra och varning för sträckläsning!
*
Nu väntar jag på kocken, jag har inte ätit mat än idag och ikväll blir det en sen supé när han dyker upp!
Nyligen var jag på en roadtrip med en tjejkompis, en såndär "bekant" som jag fram tills detta känt halvbra bara. På ytan verkar hon lite som mig- gott självförtroende, samma musiksmak, halvsöt, sportat förr, liknande yrke. Men hon är singel. Efter roadtripen förstår jag varför. Detalj efter detalj om hennes personlighet framkom, som gjorde det så väldigt tydligt för mig att vi är olika som natt och dag. Några exempel: Hon tjatar ekonomi k o n s t a n t. Hon skulle aldrig kunna ta lån för att köpa en bil, hon skulle aldrig kunna ha en pojkvän som inte har ett fett sparkapital och pengar över varje månad.... några gånger lade hon ut för mig -obs! småpengar- och när jag sedan försökte bjuda tillbaka FICK JAG INTE DET utan hon ville sätta sig och räkna ut exakt på öret vad jag var skyldig istället, "så att det blir rätt". Oh my God. Sen såg vi nån musikvideo som jag tyckte var riktigt vacker ur ett konstnärligt perspektiv, den upplevde hon som helt vidrig. Ja det fanns en hel del småsaker som till slut har tornat upp sig till höga berg, för min del. Jag vet inte om hon känner likadant, men hur som helst kommer jag försöka undvika att umgås med henne (iallafall sådär intensivt och bara vi två) i fortsättningen... Men där ser man, hur ytan kan dölja och hur man kan missbedöma en person från början och uppleva någon som nån helt annan än vad den är...
*
Jag håller på att läsa Carolina Gynnings bok "Ego woman", fortsättningen på "Ego Girl". Jag tycker så mycket om henne, älskar hennes personlighet och gillar att läsa om hennes snåriga karriär och händelserika, galna, underbara liv. Det var förresten en till grej vi inte tycker lika om, jag och kompisen - hon kan absolut inte med CG. Kan rekommendera båda böckerna, superbra och varning för sträckläsning!
*
Nu väntar jag på kocken, jag har inte ätit mat än idag och ikväll blir det en sen supé när han dyker upp!
Märkligheter.
Jag har skaffat ny mobil, den kom i fredags. Igårkväll messade jag till de flesta i mina kontakter att jag har nytt nummer. Efter en stund ringer det, ett mobilnummer ser jag på displayen, jag svarar och någon säger på stockholmska: "Jag har fått ett sms från dig här, det står att du har nytt nummer. Jag vet inte vem du är." Jag svarade: "Jaha då har det nog kommit fel." Han: "Ja jag ville bara kolla vad det var." Jag: "Ja, du behöver ju inte spara numret heller." Han: "Nej, ok. Hejdå."
Väldigt mysko. För skulle snubben ringt från ett nummer som jag HAR i mina kontakter, under nån som bytt nummer, då skulle ju den personens namn ändå stå i displayen. Jag fattar ingenting. Jag har inte hittat igen numret bland kontakterna heller, jag har kollat igenom alla som jag inte har kontakt med ofta. Hm.
Märklig film såg jag igårkväll - Zombieland. En zombiekomedi med Woody Harrelson. Jag älskar ju Woody. Filmen var som sagt ytterst märklig, men av mig får den ändå högt betyg bara för att Woody är så underbar, har sån härlig humor och spelar så bra!
Väldigt mysko. För skulle snubben ringt från ett nummer som jag HAR i mina kontakter, under nån som bytt nummer, då skulle ju den personens namn ändå stå i displayen. Jag fattar ingenting. Jag har inte hittat igen numret bland kontakterna heller, jag har kollat igenom alla som jag inte har kontakt med ofta. Hm.
Märklig film såg jag igårkväll - Zombieland. En zombiekomedi med Woody Harrelson. Jag älskar ju Woody. Filmen var som sagt ytterst märklig, men av mig får den ändå högt betyg bara för att Woody är så underbar, har sån härlig humor och spelar så bra!
Hundkul.. & bio..
Bilden: Newfoundland
Idag skulle min käre sambo ta med hunden (vår kära lilla 35-kilosvalp) till ett industrigarage där hans syster var och jobbade och hade sin newfoundland på typ 90 kg med sig. För att hundarna skulle få leka. När han kommer dit sitter newfie-killen fast med bara en sytråd typ, så han sliter sig och löper fram till bilen, slår en ögla runt min sambos ben och drar iväg med honom innan han hinner stänga bildörren. Så vår hund hoppar ur lös och springer efter, och blir också involverad i sytrådshärvan. Ingen newfie-matte syntes till heller, hon kom inte ens ut. När han till sist trasslat ut både sig och hundar satte hand vår hund i bilen och stack hem direkt, skitsur. =)
Ikväll blir det bio. Michael Jackson-filmen "This is it". Har inte några skyhöga förväntningar direkt. Men hoppas den är sevärd.
Alla helgons afton...
Alla helgons afton. All helgona, som det kallas. Vi har varit på kyrko och tänt ljus på massa gravar. Det är så vackert på kyrko den här kvällen, det lyser på precis varenda grav. Synd att det bara är en kväll om året. Jag förstår inte, kommer aldrig att förstå eller bry mig om, den amerikanska Halloween-företeelsen. Att man har skoj och klär ut sig och festar, en kväll som sedan urminnes tider för svenskar är så fylld av sorg och hedran och minnen av de som gått bort. Skämmes, säger jag. Ikväll blir det lördagsmys.
Jag var mobbad...
Igårkväll var jag ute med min sambo och en vän. Precis när vi hade tagit på oss jackorna för att bege oss hemåt - inte onyktra, bara lite salongs - så ser jag killen som mobbade mig under hela låg- & mellanstadiet gå in på herrtoan. Jag nämnde för min sambo och polarn att det var han. Och de visste och förstod m y c k e t väl. Han som misshandlade mig fysiskt och verbalt från 1:an tills jag började 6:an (och han som var ett år äldre äntligen började högstadiet på annan skola). Han som brutit ner mitt självförtroende bit för bit. Tills allt jag såg i spegeln var den där fula tjejen som ingen ville va med. För resultatet av hans mobbning gjorde ju att andra - t ex jämnåriga tjejer - började frysa ut mig. Jag var ju en tönt. Sa han. Det är klart att de gick på hans linje. En gång gick det också så illa att han skickade mig med bruten arm till akuten. En arm som än i dag inte är bra. En arm som inte går att böja i vissa lägen. Som domnar varje natt. En högerarm som jag dagligen använder i mitt arbete idag.
Mot andra tjejer - de mer attraktiva antar jag - var han annorlunda i sin mobbning. Mer översexuell. Han tafsade på dem i tid och otid, så fort chansen gavs. Han bröt sig in i omklädningsrummet till gympasalen ett antal ggr för att dra av tjejerna sina handdukar och beskåda och ta på deras intimare delar. Han runkade offentligt etc. Helt psykiskt störd! Jag tror att han måste ha varit utsatt för incest eller något. Hade jag SERIÖST fått gissa vad han var idag skulle jag gissa på pedofil eller våldtäktsman. Och det kanske han är? Fan vet. Normalt beteende var det VERKLIGEN inte i alla fall!!!
När jag började högstadiet försökte han att fortsätta sen, men han insåg nog att det inte funkade längre. Kanske såg han vreden i mina ögon, att jag gärna hade dödat honom om jag bara kunnat. Inte vet jag. Men det slutade där. Högstadietiden var superbra. Under gymnasiet sen hamnade jag i en klass med folk jag nästan aldrig träffat. Då dök konsekvenserna upp - självförtroendet sjönk totalt ner i botten. Jag var värdelös. Så var det bara. Helt värdelös. Så varför skulle nån vilja lyssna på mig, vilja vara med mig? Varför gick jag inte bara och dog? Det hade varit lättare. Så talade rösterna inuti mig. Hans röst som arbetat sig in i min hjärna. De där tankarna och det obefintliga självförtroendet följde efter mig in i vuxenvärlden, till mitt första jobb och t ex till att träffa nya människor. Vad ska de tycka om jag säger nåt fel? Jag som är så ful och dum från början? Bäst att vara tyst. Inte ta onödig kontakt. Inte förrän de senaste åren när jag börjat i den bransch jag har och träffar nya människor hela dagarna som visat sig tycka om och lita på mig och kan anförtro sig åt mig, fått massa stabila underbara vänner som alltid finns där, först NU kan jag se mig själv i spegeln och se nåt fint. Börja tycka om mig själv på riktigt.
Igårkväll följde de två efter honom in på herrtoan, och tog ett snack. Jag trodde min sambo skulle misshandla honom svårt, så jag vågade inte vara kvar. Kan inte med sånt. Gick ut i den väntande bilen. Efter en stund kommer min sambo ut, säger att killen är livrädd och ledsen och vill prata med mig. Jag gick dit, strax innaför entrén stod han. Jag frågade "Ville du mig nåt, eller?"
Han sa "Nej dom säger att jag behandlade dig illa under skoltiden, inte vet jag det var ju de som hämtade mig?"
Samtalet pågick ett tag. Han påstod sig inte ha något minne av vad han gjort. Jag replikerade att han isåfall borde gå i terapi. Han skyllde på sina föräldrar. Han skyllde på grupptryck. Jag svarade att det isåfall varit han som var den drivande och som fått andra att haka på. Han började nervöst att rabbla andra namn på killar i hans klass som ju inte heller "varit Guds bästa barn". Men nu var det ju faktiskt inte dem jag snackade med?! Han sa att han kände sig pressad, han sa "Det här känns inte riktgt bra, du verkar så arg." HAHAHA tacka faan för det.
Han frågade: "Men jag fattar inte. Det har ju gått så lång tid, vad vill du egentligen? Att jag ska falla på knä här och nu och be om ursäkt?" Och jag svarade: "Ja det tycker jag FAAAN att det är värt! Det är MITT LIV vi snackar om!"
Men.. jag tror absolut inte att han tog in det.. att han någonsin kan förstå. Vad konsekvenserna för mig och mitt liv blev.
Han tjatade om han inte är samma människa idag som han var då. Och? Det skiter jag fullständigt i.
Jag sa till sist att jag hoppas han får igen det. Att han får lida för vad han gjort. Han sa att han HAR mått dåligt i sitt liv. Han sa att jag fick kontakta honom om jag ville prata vidare om saken. Jag sa att jag har inget jävla behov alls av det - jag sa "Det var ju DU som ville prata med mig. Jag satt ju ute."
Jag är glad att jag inte gick över gränsen och sa saker som "Hoppas du brinner i helvetet" och dylikt. Att jag var ganska lugn och saklig och hade svar på tal. Det känns väldigt bra inuti idag - som att en knut nånstans i magtrakten lösts upp och en del av min ångest har försvunnit. Jag säger en del.. för det finns ju trots allt annat att ha ångest över.
Och jag förstår nu vad det där mediumet menade. Med att jag bar runt på en massa gammal ilska inuti. Shit pommes frites, inte visste jag att jag fortfarande var så ARG och kunde känna sån vrede över allt som hände för så länge sedan. Men det finns en mening med allt som sker, och det fanns sannerligen en mening med att jag och han var på samma ställe igårkväll.
Hoppas han grät som ett barn hela natten. Hoppas att minnena jagar honom resten av hans liv. Man ska aldrig önska någon illa.
But I sure don't wish him well.
Mot andra tjejer - de mer attraktiva antar jag - var han annorlunda i sin mobbning. Mer översexuell. Han tafsade på dem i tid och otid, så fort chansen gavs. Han bröt sig in i omklädningsrummet till gympasalen ett antal ggr för att dra av tjejerna sina handdukar och beskåda och ta på deras intimare delar. Han runkade offentligt etc. Helt psykiskt störd! Jag tror att han måste ha varit utsatt för incest eller något. Hade jag SERIÖST fått gissa vad han var idag skulle jag gissa på pedofil eller våldtäktsman. Och det kanske han är? Fan vet. Normalt beteende var det VERKLIGEN inte i alla fall!!!
När jag började högstadiet försökte han att fortsätta sen, men han insåg nog att det inte funkade längre. Kanske såg han vreden i mina ögon, att jag gärna hade dödat honom om jag bara kunnat. Inte vet jag. Men det slutade där. Högstadietiden var superbra. Under gymnasiet sen hamnade jag i en klass med folk jag nästan aldrig träffat. Då dök konsekvenserna upp - självförtroendet sjönk totalt ner i botten. Jag var värdelös. Så var det bara. Helt värdelös. Så varför skulle nån vilja lyssna på mig, vilja vara med mig? Varför gick jag inte bara och dog? Det hade varit lättare. Så talade rösterna inuti mig. Hans röst som arbetat sig in i min hjärna. De där tankarna och det obefintliga självförtroendet följde efter mig in i vuxenvärlden, till mitt första jobb och t ex till att träffa nya människor. Vad ska de tycka om jag säger nåt fel? Jag som är så ful och dum från början? Bäst att vara tyst. Inte ta onödig kontakt. Inte förrän de senaste åren när jag börjat i den bransch jag har och träffar nya människor hela dagarna som visat sig tycka om och lita på mig och kan anförtro sig åt mig, fått massa stabila underbara vänner som alltid finns där, först NU kan jag se mig själv i spegeln och se nåt fint. Börja tycka om mig själv på riktigt.
Igårkväll följde de två efter honom in på herrtoan, och tog ett snack. Jag trodde min sambo skulle misshandla honom svårt, så jag vågade inte vara kvar. Kan inte med sånt. Gick ut i den väntande bilen. Efter en stund kommer min sambo ut, säger att killen är livrädd och ledsen och vill prata med mig. Jag gick dit, strax innaför entrén stod han. Jag frågade "Ville du mig nåt, eller?"
Han sa "Nej dom säger att jag behandlade dig illa under skoltiden, inte vet jag det var ju de som hämtade mig?"
Samtalet pågick ett tag. Han påstod sig inte ha något minne av vad han gjort. Jag replikerade att han isåfall borde gå i terapi. Han skyllde på sina föräldrar. Han skyllde på grupptryck. Jag svarade att det isåfall varit han som var den drivande och som fått andra att haka på. Han började nervöst att rabbla andra namn på killar i hans klass som ju inte heller "varit Guds bästa barn". Men nu var det ju faktiskt inte dem jag snackade med?! Han sa att han kände sig pressad, han sa "Det här känns inte riktgt bra, du verkar så arg." HAHAHA tacka faan för det.
Han frågade: "Men jag fattar inte. Det har ju gått så lång tid, vad vill du egentligen? Att jag ska falla på knä här och nu och be om ursäkt?" Och jag svarade: "Ja det tycker jag FAAAN att det är värt! Det är MITT LIV vi snackar om!"
Men.. jag tror absolut inte att han tog in det.. att han någonsin kan förstå. Vad konsekvenserna för mig och mitt liv blev.
Han tjatade om han inte är samma människa idag som han var då. Och? Det skiter jag fullständigt i.
Jag sa till sist att jag hoppas han får igen det. Att han får lida för vad han gjort. Han sa att han HAR mått dåligt i sitt liv. Han sa att jag fick kontakta honom om jag ville prata vidare om saken. Jag sa att jag har inget jävla behov alls av det - jag sa "Det var ju DU som ville prata med mig. Jag satt ju ute."
Jag är glad att jag inte gick över gränsen och sa saker som "Hoppas du brinner i helvetet" och dylikt. Att jag var ganska lugn och saklig och hade svar på tal. Det känns väldigt bra inuti idag - som att en knut nånstans i magtrakten lösts upp och en del av min ångest har försvunnit. Jag säger en del.. för det finns ju trots allt annat att ha ångest över.
Och jag förstår nu vad det där mediumet menade. Med att jag bar runt på en massa gammal ilska inuti. Shit pommes frites, inte visste jag att jag fortfarande var så ARG och kunde känna sån vrede över allt som hände för så länge sedan. Men det finns en mening med allt som sker, och det fanns sannerligen en mening med att jag och han var på samma ställe igårkväll.
Hoppas han grät som ett barn hela natten. Hoppas att minnena jagar honom resten av hans liv. Man ska aldrig önska någon illa.
But I sure don't wish him well.
The handy man...
Va hemskt gnällig jag har låtit i de senaste inläggen. Men jag antar att det mest är då jag har ett behov av att skriva av mig, när jag har nåt att klaga på. Idag skulle jag vilja klaga igen. Den här gången på min sambo som man får tjata ihjäl sig på för att det ska hända nåt här hemma. T ex har vi haft tapeter hemma i 2,5 år som inte kommer upp. Det har tagit honom två år att måla huset med rödfärg utvändigt, och än är det inte färdigt... och nu kommer vintern. Grejen som stör mig mest är kanske inte tidsåtgången, bara det blir färdigt bryr jag mig nog inte speciellt om det - utan det värsta är att man får tjata sig blå i ansiktet, han gör ALDRIG nåt på eget bevåg. Han får aldrig en bra idé. T ex har vi haft såna självhäftande handukskrokar på toan, men de ramlar ständigt ner för de blir förstörda. Nu tog det honom ca en månad att skruva upp nya "riktiga" krokar. Fast han hade dem redan.. det blev inte av förrän igårkväll när jag sa till...
Det är bara jäkligt jobbigt att ingenting någonsin blir gjort utan att jag ska lägga mig i. Jag måste ensam ha koll på allt som behöver inhandlas/göras etc för han klarar inte av att fixa nåt på egen hand. Och jag har inte ens lust att städa hemma längre, eftersom han är så stökig av sig och det blir lika rörigt hemma på en gång..
Allt blir en ond cirkel.
Ja ja. Får hoppas han bättrar sig.
Det är bara jäkligt jobbigt att ingenting någonsin blir gjort utan att jag ska lägga mig i. Jag måste ensam ha koll på allt som behöver inhandlas/göras etc för han klarar inte av att fixa nåt på egen hand. Och jag har inte ens lust att städa hemma längre, eftersom han är så stökig av sig och det blir lika rörigt hemma på en gång..
Allt blir en ond cirkel.
Ja ja. Får hoppas han bättrar sig.
Vänner - eller..?
Jag kan bli så fruktansvärt besviken på människor som liksom... beter sig som om vi vore kanonbra vänner och sen bara kan dissa en i en handvändning, totalt utan orsak och bara för att de ser sig själva som så fruktansvärt heta & coola.
Ett exempel är en kollega. Hon står iofs högre i rang än mig på arbetet, men det ska väl inte spela någon roll. Trodde jag. Hon åkte hur som helst till ett land i Asien för att arbeta eller plugga eller vad hon gjorde, i flera månader. Tror hon tog tjänstledigt. Innan hon åkte tyckte hon att jag så att säga "ingick" i det gäng som blivit på jobbet. Vi som hänger, snackar skit, fikar & lunchar ihop, messar & ringer varann på fritiden etc. Nu sen hon kom tillbaka därifrån är hon totalt annorlunda. Och saker hon säger gör det klart & tydligt att hon tycker vi ska prisa gudarna och börja andas och leva igen bara för att hon är hemma. Även väldigt klart & tydligt att hon blir djupt indignerad om någon har annat att göra än att prata om hennes tid i Asien med henne. Nu har hon flyttat och helt slutat höra av sig till oss som har/hade så att säga "lägre rang" på jobbet.. de andra mailar hon och messar med och ringer till.
Ett annat exempel är en av mina bästa vänner från barndomen. Som mer växlar ständigt.. Ena dagen är vi dödspolare. Vi ska göra allt tillsammans, tycker hon. Hon berättar om sina loverboys och annat känsligt, vi har väldigt kul ihop och skrattar en hel del, och ja visst ibland känner vi oss säkert som fjorton igen, vilket kan va både skönt & skrämmande. Nästa dag kan hon se på mig som om jag kom från mars. Och hon beter sig allmänt som om vi inte ens kände varandra. Ofta kan det också vara så att hon ringer mig när hon behöver nåt, t ex är det kanske ingen (annan) som kan lyssna på henne just då. Eller följa med ut. Men om jag ringer henne för att jag behöver nåt, eller bara vill snacka, då kan hon avfärda mig ganska bryskt...
Kanske är det bara jag som analyserar sönder... men jag tror inte det.. Jag menar, JAG skulle aldrig bete mig sådär mot nån JAG tycker om och vill ha kvar som vän. (tänker nu närmast på exempel nr 2)
Jag tycker det är märkligt beteende. Ytlighet är väl inte min grej bara. Endera är jag vän med nån. Eller så är jag inte det. Punkt.
Ett exempel är en kollega. Hon står iofs högre i rang än mig på arbetet, men det ska väl inte spela någon roll. Trodde jag. Hon åkte hur som helst till ett land i Asien för att arbeta eller plugga eller vad hon gjorde, i flera månader. Tror hon tog tjänstledigt. Innan hon åkte tyckte hon att jag så att säga "ingick" i det gäng som blivit på jobbet. Vi som hänger, snackar skit, fikar & lunchar ihop, messar & ringer varann på fritiden etc. Nu sen hon kom tillbaka därifrån är hon totalt annorlunda. Och saker hon säger gör det klart & tydligt att hon tycker vi ska prisa gudarna och börja andas och leva igen bara för att hon är hemma. Även väldigt klart & tydligt att hon blir djupt indignerad om någon har annat att göra än att prata om hennes tid i Asien med henne. Nu har hon flyttat och helt slutat höra av sig till oss som har/hade så att säga "lägre rang" på jobbet.. de andra mailar hon och messar med och ringer till.
Ett annat exempel är en av mina bästa vänner från barndomen. Som mer växlar ständigt.. Ena dagen är vi dödspolare. Vi ska göra allt tillsammans, tycker hon. Hon berättar om sina loverboys och annat känsligt, vi har väldigt kul ihop och skrattar en hel del, och ja visst ibland känner vi oss säkert som fjorton igen, vilket kan va både skönt & skrämmande. Nästa dag kan hon se på mig som om jag kom från mars. Och hon beter sig allmänt som om vi inte ens kände varandra. Ofta kan det också vara så att hon ringer mig när hon behöver nåt, t ex är det kanske ingen (annan) som kan lyssna på henne just då. Eller följa med ut. Men om jag ringer henne för att jag behöver nåt, eller bara vill snacka, då kan hon avfärda mig ganska bryskt...
Kanske är det bara jag som analyserar sönder... men jag tror inte det.. Jag menar, JAG skulle aldrig bete mig sådär mot nån JAG tycker om och vill ha kvar som vän. (tänker nu närmast på exempel nr 2)
Jag tycker det är märkligt beteende. Ytlighet är väl inte min grej bara. Endera är jag vän med nån. Eller så är jag inte det. Punkt.
Minnen..
Minnesbilder dök upp i morse, som snapshots... för jag åt knäckemacka med paprika&chili-färskost. Fick flashbacks till ett tält på Gotland -99. Cykelsemester, vi cyklade 14 mil på en vecka. Vi åt från stormkök varje dag. Och till frukost åt vi polarbröd med chilifärskost på tub. Den finns inte, den fanns bara -99-00 tror jag. Har saknat den osten sen dess. Jag var såå smal då, minns de där jeansen i tumstorlek 28! Jag hade en airspraytatuering på armen av en delfin i solnedgång. En kväll blev jag så aspackad att jag inte kunde gå, bara satt på en bänk på en gata i Visby och kräktes gång på gång. Bredvid satt M. & åt kebab... emellanåt frågade han mig om jag kunde se klockan en bit ner på gatan. När jag till sist kunde se vad klockan var, så cyklade vi "hem" till campingen. Hej, spriförgiftning?
Chiliost på polarbröd. Gött.
Chiliost på polarbröd. Gött.
Who knew...
It's haunting me....
Drömde en mardröm häromnatten. En mardröm som en gång var min verklighet.
Jag hade letat efter min kille - letat och letat, ringt och messat. Men han svarade inte. Så jag åkte hem till svärföräldrarna. Där satt han vid köksbordet mitt emot Den Andra. (Den första av De Andra, hon som bodde granne med honom förr i tiden). Hon sa till mig att han skulle följa med henne bort en helg. Jag skällde ut henne. Sa att va fan trodde hon att hon höll på med, försöka ta andras pojkvänner, hon kunde fan skaffa sig en egen och dra åt h-e... allt sånt. Hon bara log mot mig. Och han, han skämdes för mig. Han sa till mig på ett ungefär: "Men vad fan är det för fel, jag gör väl som jag vill. Om jag vill åka dit med henne en helg så måste jag väl kunna göra det!" Och upp vällde den där enormt stora frustrationen. Att han inte förstår hur ont det gör. Att han låter henne ta sån plats. Att han låter henne trampa ner mig. Ja hela den där otäcka hemska äckel-känslan.
Det var ett par dagar sen jag drömde detta. Men jag tänker fortfarande på drömmen, den förföljer mig. Och ibland kan jag inte ens känna att jag älskar honom, jag känner bara förakt för allt han låtit hända mellan oss. Och för hur det är nu, och han gör ingenting åt saken. Och jag tänker att just när jag tror att det gått så lång tid så att jag aldrig mer kommer tänka på eller älta allt som hände för så himla många år sen... just då dyker det upp igen. Tänker: Är det detta som kommer vara mitt livs historia?
Drömde en mardröm häromnatten. En mardröm som en gång var min verklighet.
Jag hade letat efter min kille - letat och letat, ringt och messat. Men han svarade inte. Så jag åkte hem till svärföräldrarna. Där satt han vid köksbordet mitt emot Den Andra. (Den första av De Andra, hon som bodde granne med honom förr i tiden). Hon sa till mig att han skulle följa med henne bort en helg. Jag skällde ut henne. Sa att va fan trodde hon att hon höll på med, försöka ta andras pojkvänner, hon kunde fan skaffa sig en egen och dra åt h-e... allt sånt. Hon bara log mot mig. Och han, han skämdes för mig. Han sa till mig på ett ungefär: "Men vad fan är det för fel, jag gör väl som jag vill. Om jag vill åka dit med henne en helg så måste jag väl kunna göra det!" Och upp vällde den där enormt stora frustrationen. Att han inte förstår hur ont det gör. Att han låter henne ta sån plats. Att han låter henne trampa ner mig. Ja hela den där otäcka hemska äckel-känslan.
Det var ett par dagar sen jag drömde detta. Men jag tänker fortfarande på drömmen, den förföljer mig. Och ibland kan jag inte ens känna att jag älskar honom, jag känner bara förakt för allt han låtit hända mellan oss. Och för hur det är nu, och han gör ingenting åt saken. Och jag tänker att just när jag tror att det gått så lång tid så att jag aldrig mer kommer tänka på eller älta allt som hände för så himla många år sen... just då dyker det upp igen. Tänker: Är det detta som kommer vara mitt livs historia?
Inside my PMS-brain...
Bytte tema på bloggen igen. Det var nåt med de där tomaterna jag inte gillade riktigt..
Lillkatten ska besiktas innan vi får hämta henne. Det är svårt att bestämma nåt bra namn på henne.. här är några idéer, just nu lutar det åt Kelly tror jag..
Mini
Kelly
Zelda
Tindra
Arwen
??
Idag har jag haft en riktigt dålig dag, tror jag har PMS kanske?? Då blir jag väldigt aggro, irriterad, gråter för ingenting i princip, fräser åt alla håll, och blir nästan deprimerad. Tycker hela livet suger. Idag känner jag verkligen precis så. "Varför skaffade vi hund, jävligt smart tänkt att vara valpledig och jobba halvtid när man inte har en krona sparad på banken"... "Varför har jag spenderat bort alla sparpengar, jag borde bara dö, jag borde inte få finnas, vad för värdelös människa SHOPPAR UPP arv-pengar?!", "Varför köpte vi det här jävla lilla huset precis vid riksvägen, det är mitt fel att lillmissen dog...", "Huset är alldeles för litet, jag vill flytta till Drömhuset vi tittade på i fredags NU!!!", "Jag står inte ut"... etc etc...
Det är skitjobbigt men jag vet att ett par dagar in i mensen så är jag helt lycklig igen. Nästan =)
Kollar Svenska hollywoodfruar samtidigt.. Hon med Västeråsdialekten är klart roligast... så pantad =) Nyss sa hon "Jag skulle ÄLSKA att få bo i det här gästrummet, hemma hos mig själv. Det vore jätteroligt faktiskt."
Obetalbara kommentarer!!
Lillkatten ska besiktas innan vi får hämta henne. Det är svårt att bestämma nåt bra namn på henne.. här är några idéer, just nu lutar det åt Kelly tror jag..
Mini
Kelly
Zelda
Tindra
Arwen
??
Idag har jag haft en riktigt dålig dag, tror jag har PMS kanske?? Då blir jag väldigt aggro, irriterad, gråter för ingenting i princip, fräser åt alla håll, och blir nästan deprimerad. Tycker hela livet suger. Idag känner jag verkligen precis så. "Varför skaffade vi hund, jävligt smart tänkt att vara valpledig och jobba halvtid när man inte har en krona sparad på banken"... "Varför har jag spenderat bort alla sparpengar, jag borde bara dö, jag borde inte få finnas, vad för värdelös människa SHOPPAR UPP arv-pengar?!", "Varför köpte vi det här jävla lilla huset precis vid riksvägen, det är mitt fel att lillmissen dog...", "Huset är alldeles för litet, jag vill flytta till Drömhuset vi tittade på i fredags NU!!!", "Jag står inte ut"... etc etc...
Det är skitjobbigt men jag vet att ett par dagar in i mensen så är jag helt lycklig igen. Nästan =)
Kollar Svenska hollywoodfruar samtidigt.. Hon med Västeråsdialekten är klart roligast... så pantad =) Nyss sa hon "Jag skulle ÄLSKA att få bo i det här gästrummet, hemma hos mig själv. Det vore jätteroligt faktiskt."
Obetalbara kommentarer!!
*
Everyday
Allt vardagligt går så mycket lättare när man har nåt underbart att tänka på. Det kan vara en ashäftig konsert man varit på (Bryan Adams på hovet i lördags), det kan vara nåt man ser fram emot (ev. utlandsresa till solen), eller varför inte vackra tankar om framtiden att fokusera på.
Bastning
Mitt i valvakan bestämde jag mej för att sätta på bastun. Mannen vill också basta.
I bastun (60 grader senare) och med en folköl i handen undrar mannen om man kan hälla vatten över stenarna. Eftersom stenarna är jävligt få och jävligt nära själva elslingorna som är glödgade, säger jag "Nä men gör inte det, man vet aldrig...det är ju el ändå."
Mannen stänker vatten på stenarna. Det fräser till.
Efter en stund undrar mannen om han ska hälla folköl på stenarna. Jag: "Nä jag tror INTE det är en bra idé. Men nu har jag bastat färdigt." Mannen vill basta en stund till. Jag ställer mej i duschen. Något luktar bränt. Riktigt bränt. Jag börjar tro att det brinner.
Jag: "VAD HAR DU GJORT???"
Mannen: "Jag hällde ölskum...ja vadå, det är inte ens rökfyllt härinne!"
Jag stänger av duschen. Badrummet är rökfyllt.
Alltså, hur många hjärnceller har män, helt ärligt?
Jag överväger seriöst om jag ska bli lesbisk. En tjej skulle aldrig vara så in i helvete pantad.
För övrigt är jag tveksam till om bastuaggregatet någonsin kommer funka att använda igen. Kommer det lukta bränt varje gång eller... *suckar* Jag som älskade min bastu. Sååå mkt.
I bastun (60 grader senare) och med en folköl i handen undrar mannen om man kan hälla vatten över stenarna. Eftersom stenarna är jävligt få och jävligt nära själva elslingorna som är glödgade, säger jag "Nä men gör inte det, man vet aldrig...det är ju el ändå."
Mannen stänker vatten på stenarna. Det fräser till.
Efter en stund undrar mannen om han ska hälla folköl på stenarna. Jag: "Nä jag tror INTE det är en bra idé. Men nu har jag bastat färdigt." Mannen vill basta en stund till. Jag ställer mej i duschen. Något luktar bränt. Riktigt bränt. Jag börjar tro att det brinner.
Jag: "VAD HAR DU GJORT???"
Mannen: "Jag hällde ölskum...ja vadå, det är inte ens rökfyllt härinne!"
Jag stänger av duschen. Badrummet är rökfyllt.
Alltså, hur många hjärnceller har män, helt ärligt?
Jag överväger seriöst om jag ska bli lesbisk. En tjej skulle aldrig vara så in i helvete pantad.
För övrigt är jag tveksam till om bastuaggregatet någonsin kommer funka att använda igen. Kommer det lukta bränt varje gång eller... *suckar* Jag som älskade min bastu. Sååå mkt.
Treo
Jag älskar Treo citrus. Den som uppfann Treo ska f*n ha cred.
Efter en dag med Mix Megapol på hög volym
(jag glömde sänka efter att jag höjt när det var Dixie Chicks, jag bara älskar att sjunga med i
"Forgive... sounds good. Forget - I'm not sure I could") på jobbet, behövde jag ta två.
Hur var det nu igen... Om jag skaffar en såndär superokänd, ful KIA Magentis. Vad får jag då? Jag har glömt.
Öppet brev till Patrik Sjöberg
Patrik Sjöberg- Om jag hade din mailadress skulle jag skriva ett mail som lät ungefär såhär:
Deppa inte ihop. Det är inte värt det. Om svenska folket är så narrow-minded att de går på kvällstidningarnas linje och stämplar dej för evigt, då kan man ju undra vad/vem det är fel på. Helt seriöst, du får skylla dej själv vad gäller ev. straff för brottet. Men detta- att dessutom till råga på allt bli uthängd i media på detta fruktansvärda sätt, det förtjänar varken du eller någon annan.
Upp med hakan, mannen! Det finns även svenskar/-or som ser igenom allt det där, och gillar dig TROTS att du begick ett misstag. Du har gjort fruktansvärt mycket för friidrotten som iallfall jag alltid kommer minnas. Oh my God- så du är inte heller perfekt?? Vilken överraskning. Det är inte jag heller. Ingen är det.
Ingen som inte känner dig utan och innan har rätt att döma dig.
Puss & kram.
Tio till ett...
~Tio första ~
Första bästa kompis: Jenny. Fortfarande en av de bästa!
Första bil: VW Passat 1,8T -99. I love it!
Första kärlek: Frank på lågstadiet. Men han hade sju andra tjejer. Samtidigt. Jag gjorde slut.
Första semester: Kanske Idre Fjäll. Kanske Öland. Not sure.
Första jobb: Trädgårdsarbetare åt kommunen en sommar.
Första skiva: Fick Carolas "Främling" när jag var fyra bast 1983.
Första riktiga kärlek: Micke. (jag var runt 16)
Första piercing: I öronen, skaffade inte förrän jag var 25!
Första konsert: Rocktåget -91 i Eskilstuna på Parken Zoo. Lena Ph, Nicklas Strömstedt & Tomas Ledin.
~Nio sista~
Sista alkoholdrycken: En drink igårkväll: Sprite, Lemon mix & Bacardi Razz.
Sista bilfärd: Igårkväll när jag körde några mil i nya bilen, bara för att!
Sista filmen du såg: Att göra en pudel.
Sista bubbelbadet: Några månader sedan.
Sista spelade cd: Anna + Idde - "Vägar Hem".
Sista gången du grät: Idag.
Sista måltiden: Åt några mackor & en kopp kaffe till lunch.
~Åtta har du nånsin~
Dejtat en av dina bästa kompisar? Nej.
Blivit arresterad? Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet? Ja.
Varit på tv? Bara som publik till talkshows.
Fått ditt hjärta krossat? Ooo ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det? Nej.
Haft ett one night stand? Nej.
Busringt till någon? Självklart!
~Sju saker du har på dig~
1. Strumpor
2. Lee jeans
3. Hipsters
4. blå pikétröja
5. blå pushup-bh
6. vit svettis-cardigan typ
7. rosa hårsnodd
~Sex saker du gjort idag~
1. Ätit frulle
2. Köpt böcker
3. Åkt bil
4. Ätit mackor
5. Packat en kartong med flyttgrejer
6. Bloggat
~Fem favoritsaker (ingen spec. ordning)~
1. Mitt gamla gosedjur från barndomen
2. Ett grattiskort från Pappa
3. Förlovningsringen
4. Datorn
5. Ett gammalt prydnadstroll
~Fyra personer du kan berätta allt för~
1. Anna
2. Lisa
3. B.
4. Sara
~Tre val~
Svart eller vitt? Kan inte välja.
Sommar eller vinter? Sommar! Hatar att frysa.
Choklad eller chips? Chips.
~Två saker att göra innan du dör~
1. Skaffa plasteka med motor.
2. Skaffa barn.
~En sak du ångrar~
Att jag inte tog till vara tiden med de som nu är borta. Medan tid fanns.
Första bästa kompis: Jenny. Fortfarande en av de bästa!
Första bil: VW Passat 1,8T -99. I love it!
Första kärlek: Frank på lågstadiet. Men han hade sju andra tjejer. Samtidigt. Jag gjorde slut.
Första semester: Kanske Idre Fjäll. Kanske Öland. Not sure.
Första jobb: Trädgårdsarbetare åt kommunen en sommar.
Första skiva: Fick Carolas "Främling" när jag var fyra bast 1983.
Första riktiga kärlek: Micke. (jag var runt 16)
Första piercing: I öronen, skaffade inte förrän jag var 25!
Första konsert: Rocktåget -91 i Eskilstuna på Parken Zoo. Lena Ph, Nicklas Strömstedt & Tomas Ledin.
~Nio sista~
Sista alkoholdrycken: En drink igårkväll: Sprite, Lemon mix & Bacardi Razz.
Sista bilfärd: Igårkväll när jag körde några mil i nya bilen, bara för att!
Sista filmen du såg: Att göra en pudel.
Sista bubbelbadet: Några månader sedan.
Sista spelade cd: Anna + Idde - "Vägar Hem".
Sista gången du grät: Idag.
Sista måltiden: Åt några mackor & en kopp kaffe till lunch.
~Åtta har du nånsin~
Dejtat en av dina bästa kompisar? Nej.
Blivit arresterad? Nej.
Blivit kär vid första ögonkastet? Ja.
Varit på tv? Bara som publik till talkshows.
Fått ditt hjärta krossat? Ooo ja.
Sagt att du älskar någon utan att mena det? Nej.
Haft ett one night stand? Nej.
Busringt till någon? Självklart!
~Sju saker du har på dig~
1. Strumpor
2. Lee jeans
3. Hipsters
4. blå pikétröja
5. blå pushup-bh
6. vit svettis-cardigan typ
7. rosa hårsnodd
~Sex saker du gjort idag~
1. Ätit frulle
2. Köpt böcker
3. Åkt bil
4. Ätit mackor
5. Packat en kartong med flyttgrejer
6. Bloggat
~Fem favoritsaker (ingen spec. ordning)~
1. Mitt gamla gosedjur från barndomen
2. Ett grattiskort från Pappa
3. Förlovningsringen
4. Datorn
5. Ett gammalt prydnadstroll
~Fyra personer du kan berätta allt för~
1. Anna
2. Lisa
3. B.
4. Sara
~Tre val~
Svart eller vitt? Kan inte välja.
Sommar eller vinter? Sommar! Hatar att frysa.
Choklad eller chips? Chips.
~Två saker att göra innan du dör~
1. Skaffa plasteka med motor.
2. Skaffa barn.
~En sak du ångrar~
Att jag inte tog till vara tiden med de som nu är borta. Medan tid fanns.
Intryck & tankar en sensommarkväll
Kväll. Solen står lågt över hyreshustaken. Sitter på min uteplats. Långt borta skäller en hund ihärdigt. På en annan uteplats skramlar några bestick, det luktar grillat. Tar in intrycken. Drar in den här byns luft djupt med näsborrarna. Ska försöka memorera lukterna.
För snart har jag inte uteplats i markplan längre, bara balkong. Mitt i en stad, på en grön liten plätt till innergård. Jag tror och hoppas att jag kommer trivas. Både med jobb, lägenhet & livet i stort. Men jag har faktiskt ingen aning. Ändå är jag inte speciellt nervös över det, eller rädd.
Allt det värsta som kunde hända, har redan hänt mig.
För snart har jag inte uteplats i markplan längre, bara balkong. Mitt i en stad, på en grön liten plätt till innergård. Jag tror och hoppas att jag kommer trivas. Både med jobb, lägenhet & livet i stort. Men jag har faktiskt ingen aning. Ändå är jag inte speciellt nervös över det, eller rädd.
Allt det värsta som kunde hända, har redan hänt mig.
