Who knew...
It's haunting me....
Drömde en mardröm häromnatten. En mardröm som en gång var min verklighet.
Jag hade letat efter min kille - letat och letat, ringt och messat. Men han svarade inte. Så jag åkte hem till svärföräldrarna. Där satt han vid köksbordet mitt emot Den Andra. (Den första av De Andra, hon som bodde granne med honom förr i tiden). Hon sa till mig att han skulle följa med henne bort en helg. Jag skällde ut henne. Sa att va fan trodde hon att hon höll på med, försöka ta andras pojkvänner, hon kunde fan skaffa sig en egen och dra åt h-e... allt sånt. Hon bara log mot mig. Och han, han skämdes för mig. Han sa till mig på ett ungefär: "Men vad fan är det för fel, jag gör väl som jag vill. Om jag vill åka dit med henne en helg så måste jag väl kunna göra det!" Och upp vällde den där enormt stora frustrationen. Att han inte förstår hur ont det gör. Att han låter henne ta sån plats. Att han låter henne trampa ner mig. Ja hela den där otäcka hemska äckel-känslan.
Det var ett par dagar sen jag drömde detta. Men jag tänker fortfarande på drömmen, den förföljer mig. Och ibland kan jag inte ens känna att jag älskar honom, jag känner bara förakt för allt han låtit hända mellan oss. Och för hur det är nu, och han gör ingenting åt saken. Och jag tänker att just när jag tror att det gått så lång tid så att jag aldrig mer kommer tänka på eller älta allt som hände för så himla många år sen... just då dyker det upp igen. Tänker: Är det detta som kommer vara mitt livs historia?
Drömde en mardröm häromnatten. En mardröm som en gång var min verklighet.
Jag hade letat efter min kille - letat och letat, ringt och messat. Men han svarade inte. Så jag åkte hem till svärföräldrarna. Där satt han vid köksbordet mitt emot Den Andra. (Den första av De Andra, hon som bodde granne med honom förr i tiden). Hon sa till mig att han skulle följa med henne bort en helg. Jag skällde ut henne. Sa att va fan trodde hon att hon höll på med, försöka ta andras pojkvänner, hon kunde fan skaffa sig en egen och dra åt h-e... allt sånt. Hon bara log mot mig. Och han, han skämdes för mig. Han sa till mig på ett ungefär: "Men vad fan är det för fel, jag gör väl som jag vill. Om jag vill åka dit med henne en helg så måste jag väl kunna göra det!" Och upp vällde den där enormt stora frustrationen. Att han inte förstår hur ont det gör. Att han låter henne ta sån plats. Att han låter henne trampa ner mig. Ja hela den där otäcka hemska äckel-känslan.
Det var ett par dagar sen jag drömde detta. Men jag tänker fortfarande på drömmen, den förföljer mig. Och ibland kan jag inte ens känna att jag älskar honom, jag känner bara förakt för allt han låtit hända mellan oss. Och för hur det är nu, och han gör ingenting åt saken. Och jag tänker att just när jag tror att det gått så lång tid så att jag aldrig mer kommer tänka på eller älta allt som hände för så himla många år sen... just då dyker det upp igen. Tänker: Är det detta som kommer vara mitt livs historia?
Kommentarer
Trackback
