Vänner - eller..?
Jag kan bli så fruktansvärt besviken på människor som liksom... beter sig som om vi vore kanonbra vänner och sen bara kan dissa en i en handvändning, totalt utan orsak och bara för att de ser sig själva som så fruktansvärt heta & coola.
Ett exempel är en kollega. Hon står iofs högre i rang än mig på arbetet, men det ska väl inte spela någon roll. Trodde jag. Hon åkte hur som helst till ett land i Asien för att arbeta eller plugga eller vad hon gjorde, i flera månader. Tror hon tog tjänstledigt. Innan hon åkte tyckte hon att jag så att säga "ingick" i det gäng som blivit på jobbet. Vi som hänger, snackar skit, fikar & lunchar ihop, messar & ringer varann på fritiden etc. Nu sen hon kom tillbaka därifrån är hon totalt annorlunda. Och saker hon säger gör det klart & tydligt att hon tycker vi ska prisa gudarna och börja andas och leva igen bara för att hon är hemma. Även väldigt klart & tydligt att hon blir djupt indignerad om någon har annat att göra än att prata om hennes tid i Asien med henne. Nu har hon flyttat och helt slutat höra av sig till oss som har/hade så att säga "lägre rang" på jobbet.. de andra mailar hon och messar med och ringer till.
Ett annat exempel är en av mina bästa vänner från barndomen. Som mer växlar ständigt.. Ena dagen är vi dödspolare. Vi ska göra allt tillsammans, tycker hon. Hon berättar om sina loverboys och annat känsligt, vi har väldigt kul ihop och skrattar en hel del, och ja visst ibland känner vi oss säkert som fjorton igen, vilket kan va både skönt & skrämmande. Nästa dag kan hon se på mig som om jag kom från mars. Och hon beter sig allmänt som om vi inte ens kände varandra. Ofta kan det också vara så att hon ringer mig när hon behöver nåt, t ex är det kanske ingen (annan) som kan lyssna på henne just då. Eller följa med ut. Men om jag ringer henne för att jag behöver nåt, eller bara vill snacka, då kan hon avfärda mig ganska bryskt...
Kanske är det bara jag som analyserar sönder... men jag tror inte det.. Jag menar, JAG skulle aldrig bete mig sådär mot nån JAG tycker om och vill ha kvar som vän. (tänker nu närmast på exempel nr 2)
Jag tycker det är märkligt beteende. Ytlighet är väl inte min grej bara. Endera är jag vän med nån. Eller så är jag inte det. Punkt.
Ett exempel är en kollega. Hon står iofs högre i rang än mig på arbetet, men det ska väl inte spela någon roll. Trodde jag. Hon åkte hur som helst till ett land i Asien för att arbeta eller plugga eller vad hon gjorde, i flera månader. Tror hon tog tjänstledigt. Innan hon åkte tyckte hon att jag så att säga "ingick" i det gäng som blivit på jobbet. Vi som hänger, snackar skit, fikar & lunchar ihop, messar & ringer varann på fritiden etc. Nu sen hon kom tillbaka därifrån är hon totalt annorlunda. Och saker hon säger gör det klart & tydligt att hon tycker vi ska prisa gudarna och börja andas och leva igen bara för att hon är hemma. Även väldigt klart & tydligt att hon blir djupt indignerad om någon har annat att göra än att prata om hennes tid i Asien med henne. Nu har hon flyttat och helt slutat höra av sig till oss som har/hade så att säga "lägre rang" på jobbet.. de andra mailar hon och messar med och ringer till.
Ett annat exempel är en av mina bästa vänner från barndomen. Som mer växlar ständigt.. Ena dagen är vi dödspolare. Vi ska göra allt tillsammans, tycker hon. Hon berättar om sina loverboys och annat känsligt, vi har väldigt kul ihop och skrattar en hel del, och ja visst ibland känner vi oss säkert som fjorton igen, vilket kan va både skönt & skrämmande. Nästa dag kan hon se på mig som om jag kom från mars. Och hon beter sig allmänt som om vi inte ens kände varandra. Ofta kan det också vara så att hon ringer mig när hon behöver nåt, t ex är det kanske ingen (annan) som kan lyssna på henne just då. Eller följa med ut. Men om jag ringer henne för att jag behöver nåt, eller bara vill snacka, då kan hon avfärda mig ganska bryskt...
Kanske är det bara jag som analyserar sönder... men jag tror inte det.. Jag menar, JAG skulle aldrig bete mig sådär mot nån JAG tycker om och vill ha kvar som vän. (tänker nu närmast på exempel nr 2)
Jag tycker det är märkligt beteende. Ytlighet är väl inte min grej bara. Endera är jag vän med nån. Eller så är jag inte det. Punkt.
Kommentarer
Trackback
