Jag var mobbad...
Igårkväll var jag ute med min sambo och en vän. Precis när vi hade tagit på oss jackorna för att bege oss hemåt - inte onyktra, bara lite salongs - så ser jag killen som mobbade mig under hela låg- & mellanstadiet gå in på herrtoan. Jag nämnde för min sambo och polarn att det var han. Och de visste och förstod m y c k e t väl. Han som misshandlade mig fysiskt och verbalt från 1:an tills jag började 6:an (och han som var ett år äldre äntligen började högstadiet på annan skola). Han som brutit ner mitt självförtroende bit för bit. Tills allt jag såg i spegeln var den där fula tjejen som ingen ville va med. För resultatet av hans mobbning gjorde ju att andra - t ex jämnåriga tjejer - började frysa ut mig. Jag var ju en tönt. Sa han. Det är klart att de gick på hans linje. En gång gick det också så illa att han skickade mig med bruten arm till akuten. En arm som än i dag inte är bra. En arm som inte går att böja i vissa lägen. Som domnar varje natt. En högerarm som jag dagligen använder i mitt arbete idag.
Mot andra tjejer - de mer attraktiva antar jag - var han annorlunda i sin mobbning. Mer översexuell. Han tafsade på dem i tid och otid, så fort chansen gavs. Han bröt sig in i omklädningsrummet till gympasalen ett antal ggr för att dra av tjejerna sina handdukar och beskåda och ta på deras intimare delar. Han runkade offentligt etc. Helt psykiskt störd! Jag tror att han måste ha varit utsatt för incest eller något. Hade jag SERIÖST fått gissa vad han var idag skulle jag gissa på pedofil eller våldtäktsman. Och det kanske han är? Fan vet. Normalt beteende var det VERKLIGEN inte i alla fall!!!
När jag började högstadiet försökte han att fortsätta sen, men han insåg nog att det inte funkade längre. Kanske såg han vreden i mina ögon, att jag gärna hade dödat honom om jag bara kunnat. Inte vet jag. Men det slutade där. Högstadietiden var superbra. Under gymnasiet sen hamnade jag i en klass med folk jag nästan aldrig träffat. Då dök konsekvenserna upp - självförtroendet sjönk totalt ner i botten. Jag var värdelös. Så var det bara. Helt värdelös. Så varför skulle nån vilja lyssna på mig, vilja vara med mig? Varför gick jag inte bara och dog? Det hade varit lättare. Så talade rösterna inuti mig. Hans röst som arbetat sig in i min hjärna. De där tankarna och det obefintliga självförtroendet följde efter mig in i vuxenvärlden, till mitt första jobb och t ex till att träffa nya människor. Vad ska de tycka om jag säger nåt fel? Jag som är så ful och dum från början? Bäst att vara tyst. Inte ta onödig kontakt. Inte förrän de senaste åren när jag börjat i den bransch jag har och träffar nya människor hela dagarna som visat sig tycka om och lita på mig och kan anförtro sig åt mig, fått massa stabila underbara vänner som alltid finns där, först NU kan jag se mig själv i spegeln och se nåt fint. Börja tycka om mig själv på riktigt.
Igårkväll följde de två efter honom in på herrtoan, och tog ett snack. Jag trodde min sambo skulle misshandla honom svårt, så jag vågade inte vara kvar. Kan inte med sånt. Gick ut i den väntande bilen. Efter en stund kommer min sambo ut, säger att killen är livrädd och ledsen och vill prata med mig. Jag gick dit, strax innaför entrén stod han. Jag frågade "Ville du mig nåt, eller?"
Han sa "Nej dom säger att jag behandlade dig illa under skoltiden, inte vet jag det var ju de som hämtade mig?"
Samtalet pågick ett tag. Han påstod sig inte ha något minne av vad han gjort. Jag replikerade att han isåfall borde gå i terapi. Han skyllde på sina föräldrar. Han skyllde på grupptryck. Jag svarade att det isåfall varit han som var den drivande och som fått andra att haka på. Han började nervöst att rabbla andra namn på killar i hans klass som ju inte heller "varit Guds bästa barn". Men nu var det ju faktiskt inte dem jag snackade med?! Han sa att han kände sig pressad, han sa "Det här känns inte riktgt bra, du verkar så arg." HAHAHA tacka faan för det.
Han frågade: "Men jag fattar inte. Det har ju gått så lång tid, vad vill du egentligen? Att jag ska falla på knä här och nu och be om ursäkt?" Och jag svarade: "Ja det tycker jag FAAAN att det är värt! Det är MITT LIV vi snackar om!"
Men.. jag tror absolut inte att han tog in det.. att han någonsin kan förstå. Vad konsekvenserna för mig och mitt liv blev.
Han tjatade om han inte är samma människa idag som han var då. Och? Det skiter jag fullständigt i.
Jag sa till sist att jag hoppas han får igen det. Att han får lida för vad han gjort. Han sa att han HAR mått dåligt i sitt liv. Han sa att jag fick kontakta honom om jag ville prata vidare om saken. Jag sa att jag har inget jävla behov alls av det - jag sa "Det var ju DU som ville prata med mig. Jag satt ju ute."
Jag är glad att jag inte gick över gränsen och sa saker som "Hoppas du brinner i helvetet" och dylikt. Att jag var ganska lugn och saklig och hade svar på tal. Det känns väldigt bra inuti idag - som att en knut nånstans i magtrakten lösts upp och en del av min ångest har försvunnit. Jag säger en del.. för det finns ju trots allt annat att ha ångest över.
Och jag förstår nu vad det där mediumet menade. Med att jag bar runt på en massa gammal ilska inuti. Shit pommes frites, inte visste jag att jag fortfarande var så ARG och kunde känna sån vrede över allt som hände för så länge sedan. Men det finns en mening med allt som sker, och det fanns sannerligen en mening med att jag och han var på samma ställe igårkväll.
Hoppas han grät som ett barn hela natten. Hoppas att minnena jagar honom resten av hans liv. Man ska aldrig önska någon illa.
But I sure don't wish him well.
Mot andra tjejer - de mer attraktiva antar jag - var han annorlunda i sin mobbning. Mer översexuell. Han tafsade på dem i tid och otid, så fort chansen gavs. Han bröt sig in i omklädningsrummet till gympasalen ett antal ggr för att dra av tjejerna sina handdukar och beskåda och ta på deras intimare delar. Han runkade offentligt etc. Helt psykiskt störd! Jag tror att han måste ha varit utsatt för incest eller något. Hade jag SERIÖST fått gissa vad han var idag skulle jag gissa på pedofil eller våldtäktsman. Och det kanske han är? Fan vet. Normalt beteende var det VERKLIGEN inte i alla fall!!!
När jag började högstadiet försökte han att fortsätta sen, men han insåg nog att det inte funkade längre. Kanske såg han vreden i mina ögon, att jag gärna hade dödat honom om jag bara kunnat. Inte vet jag. Men det slutade där. Högstadietiden var superbra. Under gymnasiet sen hamnade jag i en klass med folk jag nästan aldrig träffat. Då dök konsekvenserna upp - självförtroendet sjönk totalt ner i botten. Jag var värdelös. Så var det bara. Helt värdelös. Så varför skulle nån vilja lyssna på mig, vilja vara med mig? Varför gick jag inte bara och dog? Det hade varit lättare. Så talade rösterna inuti mig. Hans röst som arbetat sig in i min hjärna. De där tankarna och det obefintliga självförtroendet följde efter mig in i vuxenvärlden, till mitt första jobb och t ex till att träffa nya människor. Vad ska de tycka om jag säger nåt fel? Jag som är så ful och dum från början? Bäst att vara tyst. Inte ta onödig kontakt. Inte förrän de senaste åren när jag börjat i den bransch jag har och träffar nya människor hela dagarna som visat sig tycka om och lita på mig och kan anförtro sig åt mig, fått massa stabila underbara vänner som alltid finns där, först NU kan jag se mig själv i spegeln och se nåt fint. Börja tycka om mig själv på riktigt.
Igårkväll följde de två efter honom in på herrtoan, och tog ett snack. Jag trodde min sambo skulle misshandla honom svårt, så jag vågade inte vara kvar. Kan inte med sånt. Gick ut i den väntande bilen. Efter en stund kommer min sambo ut, säger att killen är livrädd och ledsen och vill prata med mig. Jag gick dit, strax innaför entrén stod han. Jag frågade "Ville du mig nåt, eller?"
Han sa "Nej dom säger att jag behandlade dig illa under skoltiden, inte vet jag det var ju de som hämtade mig?"
Samtalet pågick ett tag. Han påstod sig inte ha något minne av vad han gjort. Jag replikerade att han isåfall borde gå i terapi. Han skyllde på sina föräldrar. Han skyllde på grupptryck. Jag svarade att det isåfall varit han som var den drivande och som fått andra att haka på. Han började nervöst att rabbla andra namn på killar i hans klass som ju inte heller "varit Guds bästa barn". Men nu var det ju faktiskt inte dem jag snackade med?! Han sa att han kände sig pressad, han sa "Det här känns inte riktgt bra, du verkar så arg." HAHAHA tacka faan för det.
Han frågade: "Men jag fattar inte. Det har ju gått så lång tid, vad vill du egentligen? Att jag ska falla på knä här och nu och be om ursäkt?" Och jag svarade: "Ja det tycker jag FAAAN att det är värt! Det är MITT LIV vi snackar om!"
Men.. jag tror absolut inte att han tog in det.. att han någonsin kan förstå. Vad konsekvenserna för mig och mitt liv blev.
Han tjatade om han inte är samma människa idag som han var då. Och? Det skiter jag fullständigt i.
Jag sa till sist att jag hoppas han får igen det. Att han får lida för vad han gjort. Han sa att han HAR mått dåligt i sitt liv. Han sa att jag fick kontakta honom om jag ville prata vidare om saken. Jag sa att jag har inget jävla behov alls av det - jag sa "Det var ju DU som ville prata med mig. Jag satt ju ute."
Jag är glad att jag inte gick över gränsen och sa saker som "Hoppas du brinner i helvetet" och dylikt. Att jag var ganska lugn och saklig och hade svar på tal. Det känns väldigt bra inuti idag - som att en knut nånstans i magtrakten lösts upp och en del av min ångest har försvunnit. Jag säger en del.. för det finns ju trots allt annat att ha ångest över.
Och jag förstår nu vad det där mediumet menade. Med att jag bar runt på en massa gammal ilska inuti. Shit pommes frites, inte visste jag att jag fortfarande var så ARG och kunde känna sån vrede över allt som hände för så länge sedan. Men det finns en mening med allt som sker, och det fanns sannerligen en mening med att jag och han var på samma ställe igårkväll.
Hoppas han grät som ett barn hela natten. Hoppas att minnena jagar honom resten av hans liv. Man ska aldrig önska någon illa.
But I sure don't wish him well.
Kommentarer
Postat av: Maria
Usch, jag skämms. Tänk om man vetat och förstått när man var 16 år att alla inte har haft det som en själv. Att det fanns dom som haft det som du, att DU hade haft det som du. Förlåt att jag inte var ett bättre stöd och en bättre vän i gymnasiet. Tyävrr var man ju så upptagen av sitt eget lite och sina killproblem på den tiden :((( Jag tycker du var jättetuff och modig som sa allt det där till honom. Det blir kanske som ett avslut för dig! <3 kram
Trackback
