Mitt liv, min blogg

En av de andra orsakerna att jag mådde dåligt under tiden det var slut mellan oss (se föregående inlägg), var jobbet jag hade då.  Som jag tack och lov inte längre har.  Jag  vantrivdes. Folk var elaka. Inte mobbing eller så, det skulle  jag inte kalla det. Men jag fick titt som tätt höra av den ena eller den andra medarbetaren att jag var värdelös på det jag höll på med. När jag behövde hjälp någon gång kunde jag få höra kommentarer som att "det är skit bakom spakarna, ser jag".

När jag sedan blev uppsagd var jag mest glad. Nu kunde ju mitt nya liv ta sin början! Visst var jag lite orolig över vad jag skulle hitta på istället, men mest var jag bara lättad över att få slippa den där klumpen i halsen och den där värken i magen varje dag.

 Jag hade en uppsägningstid på 3 månader, men VD:n hade vid ett tillfälle inför samtliga på kontoret sagt att jag (och ev. övriga uppsagda) kunde lämna våra jobb när vi var klara med överlämnandet av uppgifter till kollegor. Vi skulle bli arbetsbefriade - alltså få gå hem men ändå få lön fortsatt i 3 månader.

Så kom då dagen när jag skulle sluta. En fredag. Vi hade redan planerat en liten avskedsfest också. VD:n vill då träffa mig på sitt kontor. Han ber mig stänga dörren och säger sedan mycket allvarligt: "Jag hörde att du tänkte sluta idag." Jag tänker något förvånat att det borde väl han veta - det var ju ändå han som sparkade mig? Jag svarade "Det stämmer." "Jasså, vem har du clearat det med då?" "Min chef", svarade jag. Vilket var en chef under VD, så att säga. "Jaha. Ja men du kan ju inte bara tro att du kan sluta hur som helst. Det finns ju vissa saker vi måste diskutera först!" "Jaha, vilka saker då?" Nu fattade jag ingenting. "Ja, t ex din semesterersättning. Du kan ju inte tro att du ska få gå hemma i 3 månader arbetsbefriad, och så dessutom få ut din semesterersättning." Kunde jag inte? Sedan hotade han mig med att han minsann var min chef och kunde begära att jag skulle moppa golvet i källaren de kommande 3 månaderna om han ville. Eller att jag skulle kopiera ett papper om dagen, i 3 månader. Eller så kunde jag ju skirva på ett papper där jag avsade mig rätten till den där semesterersättningen, och så kunde jag få sluta idag i vilket fall. Utpressning, kallas sånt.

Upprörd ringde jag facket (VD: "facket? de har INGENTING med det här att göra, ser du)", som inte kunde göra någonting. Jag hade aldrig fått skriftligt på att jag skulle bli arbetsbefriad. Alltså kunde han utföra den där sortens utpressning. Han visste precis hur mycket jag (och fler med mig) vantrivdes och ville därifrån. Utifrån det körde han sedan lite olika metoder för att spara pengar till företaget, eller kanske sin privatekonomi, vad vet jag. Jag slutade samma dag och någon semesterersättning fick jag alltså inte.