Hämningslöst
Jag kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på vissa sådana där småsaker. T o m nu fastän allt är bearbetat och förbi. I sammanhanget blir det i varje fall småsaker. Som ordet han använde. Hämningslöst*. Som om det var väldigt hämmat, tillbakadraget, icke-upplevelse-fyllt, ett stort anti- eller inte när han var med mig. Det var det verkligen inte. Och det stör mig att han fick Anna - och diverse annat löst folk kanske - att tro att allt vi hade var helt värdelöst. Att han därför var tvungen att söka det han verkligen innerst inne ville ha hos henne och hos andra.
Jag var ingenting värd som flickvän, inte heller som älskarinna. Anna hade bevisat att jag var ingenting värd som vän. Sedan jag var liten hade jag redan vetat att jag var en helt värdelös dotter. Varför fanns jag då? Varför hade min lilla bebiskropp kämpat så envist för att överleva, den där gången när läkarna redan hade gett upp och sa att jag skulle dö, om detta var vad jag levde för att uppleva? Varför var jag så svår att älska? Vad gjorde jag för fel, när ingen som kom mig nära klarade av att tycka om mig, att inte såra mig?
Det var sådana tankar jag fick av småsaker, detaljer och ord så som "hämningslöst".
*Se inlägget "Om Anna - Den Andra Kvinnan del 3 kap. 2"
