Livet just idag...
Jag har mått så bra ett tag, tror mkt det är därför jag inte bloggat. Jag har alltid bara skrivit när livet suger, verkligen suger. Idag känner jag mig sådär nere igen.. de där negativa tankarna om mig själv och mitt liv är tillbaka, för första gången på länge. Jag tror det kan vara för att jag hade en skitrutten dag på jobbet, fick massa skit för saker helt utanför min makt. Eller så kan det vara för att vad vi än ska göra, jag och Mannen, känns det som att jag måste endera göra det själv eller tjata hål i huvudet på honom för att det ska hända nåt. Det är bara så jobbigt ibland att vara den enda som tänker efter och får saker gjorda.
Eller så kan det vara för att jag försöker börja äta nyttigare (igen) för att komma i lite gamla kläder. Känner mig just idag som en uppblåst version av mitt forna jag, en fat-me. Jag vill vara fin, känna mig fin. Men jag orkar aldrig börja motionera. Det är som att när jag kommer hem från jobbet efter en timmes bilåkande då har luften gått ur och den där energin jag hade innan bilfärden är helt borta, jag vill bara sova.
Kanske mår jag dåligt just idag för att hunden fått tillbaka sitt valpbeteende för en dag. För att hon jagar de stackars katterna runt i huset och för att den minsta katten är ÖVERALLT och skriker hela tiden (nej han vill inget speciellt, han bara pratar).
Kanske är jag ledsen för en av bästa jobbarkompisarna ska sluta snart.
Kanske för att nån snäste åt mig på jobbet idag.
Kanske för att jag har så dåligt samvete för att jag inte städar, för att jag inte har all den tid för hunden som jag önskar jag hade.
Jag vet inte..
Jag vill bara må bra igen. Vill inte må som förut. Ska det vara så svårt...
Eller så kan det vara för att jag försöker börja äta nyttigare (igen) för att komma i lite gamla kläder. Känner mig just idag som en uppblåst version av mitt forna jag, en fat-me. Jag vill vara fin, känna mig fin. Men jag orkar aldrig börja motionera. Det är som att när jag kommer hem från jobbet efter en timmes bilåkande då har luften gått ur och den där energin jag hade innan bilfärden är helt borta, jag vill bara sova.
Kanske mår jag dåligt just idag för att hunden fått tillbaka sitt valpbeteende för en dag. För att hon jagar de stackars katterna runt i huset och för att den minsta katten är ÖVERALLT och skriker hela tiden (nej han vill inget speciellt, han bara pratar).
Kanske är jag ledsen för en av bästa jobbarkompisarna ska sluta snart.
Kanske för att nån snäste åt mig på jobbet idag.
Kanske för att jag har så dåligt samvete för att jag inte städar, för att jag inte har all den tid för hunden som jag önskar jag hade.
Jag vet inte..
Jag vill bara må bra igen. Vill inte må som förut. Ska det vara så svårt...
Kurs...
Idag mailade jag chefen och frågade om jag fick åka på en 2-dagarskurs i höst i en storstad, och jag var duktig och skickade med en länk så hon själv kunde bilda sig en uppfattning om kursen. Fort fick jag ett kort svar att det verkade mycket bra, anmäl dig till den!
Fort som satan anmälde jag mig till kursen.
För visst måste hon väl ha läst att den kostade lite över 8000 kronor??
*gulp
Fort som satan anmälde jag mig till kursen.
För visst måste hon väl ha läst att den kostade lite över 8000 kronor??
*gulp
Negativitet...
Kan inte med såna människor vars liv genomsyras av cynism och negativitet. Ett ex till min sambos kompis -vi kan kalla henne Camilla- och jag är vänner på Facebook. Visst, hon har alltid haft allehanda hälsoproblem, but still..
Var är glöden, livsglädjen, har hon ALDRIG en enda bra dag?!
Jag tog ett axplock ur hennes status:ar DEN SENASTE MÅNADEN:
* Nu ska jag inte kunna smitta någon :) Yrseln har jag dock kvar, får se vad fysiologen säger i morrn. Vara sängliggande ställer till rätt mycket med kroppen...
* Tankens kraft funkar tydligen inte mot magsjuka :oP
* Helvetet har brutit loss. Dragit på mig en magsjuka :-( jag som klarat mig undan såna sen -98.
* Nu börjar det kännas som jag har blivit överkörd av en ångvält......
* Jippie. Jag är rörlig! Jag kan andas! Jag ser inte suddigt längre! Han la en del kotor till rätta o höften är nu rak
* Återbesök nästa vecka, får se hur mycket som lagt sig fel igen då :oP
Nu är det bara foten kvar då......
* I morgon ska jag till fysiolog/sjukgymnast för att kolla min nacke........
* Men va faan! Det här är ju helt sjukt! Kan min kropp aldrig få må bra när jag kommit igång med min träning? Jävla benhinnor att alltid bråka.
* Har fått prova på zonterapi idag, och jisses va ont det gjorde i magmunnen och nacken
* Har fått antioxidantvärdet kollat idag...... alldeles för lågt.
* På tisdag ska jag träffa fysiolog för att kolla om jag kan få hjälp med nacke, musarm och rygg. Ska bli spännande och se vad domen blir.
* ujujuj va ont jag har i kroppen nu
* Jä**ar vilka triggerpunker kompisarna hittade på mig. :oP Jag är väl blå innan lördag.
* Fy faaan säger jag bara! Magen har strejkat hela natten *gråter en skvätt*
* Helvetes jävla skit! Trots att de bytt filter till vattnet i köket så blev jag sjuk igen *gråter en skvätt* Gör skitont i magen nu efter middagen. Det blir nog snart en ny gastro om detta fortsätter
Nu kanske man enbart ska tycka synd om henne, inte vet jag? Kanske är jag elak som inte fattar hur man kan vara så negativ? Men allvarligt, hur många av hennes nära vänner kan orka lyssna på dettta... dag ut och dag in? Jag fattar det inte... och blir lika irriterad varje gång hennes status uppdateras med ännu ett hälsoproblem, en behandling, en promenad som gjort ont, eller hey favoriten; Ont i magmunnen av zonterapi....
Jag vet att man kan dölja enskilda personers statusuppdateringar.. men samtidigt kan jag inte heller låta bli att småle åt eländet. NÄR ska människan någonsin få känna sig lycklig och glad en hel jävla dag, liksom?
That's it for now.
Var är glöden, livsglädjen, har hon ALDRIG en enda bra dag?!
Jag tog ett axplock ur hennes status:ar DEN SENASTE MÅNADEN:
* Nu ska jag inte kunna smitta någon :) Yrseln har jag dock kvar, får se vad fysiologen säger i morrn. Vara sängliggande ställer till rätt mycket med kroppen...
* Tankens kraft funkar tydligen inte mot magsjuka :oP
* Helvetet har brutit loss. Dragit på mig en magsjuka :-( jag som klarat mig undan såna sen -98.
* Nu börjar det kännas som jag har blivit överkörd av en ångvält......
* Jippie. Jag är rörlig! Jag kan andas! Jag ser inte suddigt längre! Han la en del kotor till rätta o höften är nu rak
* Återbesök nästa vecka, får se hur mycket som lagt sig fel igen då :oP
Nu är det bara foten kvar då......
* I morgon ska jag till fysiolog/sjukgymnast för att kolla min nacke........
* Men va faan! Det här är ju helt sjukt! Kan min kropp aldrig få må bra när jag kommit igång med min träning? Jävla benhinnor att alltid bråka.
* Har fått prova på zonterapi idag, och jisses va ont det gjorde i magmunnen och nacken
* Har fått antioxidantvärdet kollat idag...... alldeles för lågt.
* På tisdag ska jag träffa fysiolog för att kolla om jag kan få hjälp med nacke, musarm och rygg. Ska bli spännande och se vad domen blir.
* ujujuj va ont jag har i kroppen nu
* Jä**ar vilka triggerpunker kompisarna hittade på mig. :oP Jag är väl blå innan lördag.
* Fy faaan säger jag bara! Magen har strejkat hela natten *gråter en skvätt*
* Helvetes jävla skit! Trots att de bytt filter till vattnet i köket så blev jag sjuk igen *gråter en skvätt* Gör skitont i magen nu efter middagen. Det blir nog snart en ny gastro om detta fortsätter
Nu kanske man enbart ska tycka synd om henne, inte vet jag? Kanske är jag elak som inte fattar hur man kan vara så negativ? Men allvarligt, hur många av hennes nära vänner kan orka lyssna på dettta... dag ut och dag in? Jag fattar det inte... och blir lika irriterad varje gång hennes status uppdateras med ännu ett hälsoproblem, en behandling, en promenad som gjort ont, eller hey favoriten; Ont i magmunnen av zonterapi....
Jag vet att man kan dölja enskilda personers statusuppdateringar.. men samtidigt kan jag inte heller låta bli att småle åt eländet. NÄR ska människan någonsin få känna sig lycklig och glad en hel jävla dag, liksom?
That's it for now.
Klöser ifrån... *mjauu
Om katt...
jag funderade ju på uppfödning av en speciell typ. Skriver inte ut exakt vad/vilken sorts avel jag tänkt inrikta mig på, vill inte hänga ut nån.
Hur som helst åkte jag runt och träffade och mailade med ett antal av dessa uppfödare. Samtliga var riktigt otrevliga, nedlåtande och rent ut sagt inskränkta. En jag var hos, började tala om för mig hur jag ska ta i en katt. Hur jag ska bära den. Hur man inte ska se en katt i ögonen för då blir den rädd.. Jag är lite blyg av mig och katterna var ju hennes, så jag kanske inte stormade fram och tog upp allihop på en gång, då tyckte hon att jag verkade oerfaren? Men jag har haft katt i hela mitt liv. Faktiskt sen jag föddes. Det kanske vore mer skrämmande för ett gäng katter att det stormar in nån och sliter upp dem?? Och jag stirrade inte dem i ögonen, jag försökte bara få en uppfattning om hur de såg ut i ansiktet! (Men hon kanske var rädd att jag skulle se hur vindögda de var?)
Flera av uppfödarna hävdade bestämt att det skulle bli alldeles för svårt att få kattungar sålda. Så jag borde ge upp tanken på uppfödning. Då har de ändå kattungar till salu som jag visade intresse för!!! Hur tänker folk? Vill de verkligen bredda avelsbasen eller inte.. för det verkar skumt. En av uppfödarna hade kattungar med uppenbar inavel. Men när jag frågade om varför de valt att avla på en viss linje (och jag sa att jag frågade av intresse, inte av elakhet) så blev hon skitsur och gick i försvarsställning direkt, började väsa att det minsann fanns andra uppfödare av annan raskatt som minsann avlar med 7% inavel utan att tveka. Vilket försvar?! Ja, men då så - då är det ju helt ok att DU föder upp katter med 9% inavel, eller??
Folk verkade missunsamma och konkurrensinriktade, rent av helt inskränkta och miljöskadade. Fick mycket oseriösa vibbar.
Så jag håller mig till "min" ras, siames. Har valt bort de andra tankarna/idéerna p g a dessa i mitt tycke kompletta idioter till uppfödare.
Framförallt verkar de helt ointresserade av att föda upp sunda katter med så "utavlade" linjer som möjligt. Varför är annars de kattungar som är uppfödda med enda syfte att bredda avelsbasen så svårsålda? (ni som nu fattar vilken ras jag talar om, känner er träffade!) Varför tar man hellre kullar på katter med samma pappa? Varför blir man irriterad över att "nya" uppfödare vill ha en friskare ras, varför orkar folk inte försöka, varför tar de den lätta vägen och säger klyschor och patetiska osanningar som "alla katter är ändå släkt med varandra, det går inte att hitta nån som passar min hona bättre än hennes halvbror"?!?!
Oseriöst och absolut inte bäst för rasens överlevnad eller för de enskilda katterna som individer! För vems bästa, om inte uppfödarens? Som är lat. Som vill få sig några tusenlappar för sjuka inavlade katter som kommer dö i förtid...
jag funderade ju på uppfödning av en speciell typ. Skriver inte ut exakt vad/vilken sorts avel jag tänkt inrikta mig på, vill inte hänga ut nån.
Hur som helst åkte jag runt och träffade och mailade med ett antal av dessa uppfödare. Samtliga var riktigt otrevliga, nedlåtande och rent ut sagt inskränkta. En jag var hos, började tala om för mig hur jag ska ta i en katt. Hur jag ska bära den. Hur man inte ska se en katt i ögonen för då blir den rädd.. Jag är lite blyg av mig och katterna var ju hennes, så jag kanske inte stormade fram och tog upp allihop på en gång, då tyckte hon att jag verkade oerfaren? Men jag har haft katt i hela mitt liv. Faktiskt sen jag föddes. Det kanske vore mer skrämmande för ett gäng katter att det stormar in nån och sliter upp dem?? Och jag stirrade inte dem i ögonen, jag försökte bara få en uppfattning om hur de såg ut i ansiktet! (Men hon kanske var rädd att jag skulle se hur vindögda de var?)
Flera av uppfödarna hävdade bestämt att det skulle bli alldeles för svårt att få kattungar sålda. Så jag borde ge upp tanken på uppfödning. Då har de ändå kattungar till salu som jag visade intresse för!!! Hur tänker folk? Vill de verkligen bredda avelsbasen eller inte.. för det verkar skumt. En av uppfödarna hade kattungar med uppenbar inavel. Men när jag frågade om varför de valt att avla på en viss linje (och jag sa att jag frågade av intresse, inte av elakhet) så blev hon skitsur och gick i försvarsställning direkt, började väsa att det minsann fanns andra uppfödare av annan raskatt som minsann avlar med 7% inavel utan att tveka. Vilket försvar?! Ja, men då så - då är det ju helt ok att DU föder upp katter med 9% inavel, eller??
Folk verkade missunsamma och konkurrensinriktade, rent av helt inskränkta och miljöskadade. Fick mycket oseriösa vibbar.
Så jag håller mig till "min" ras, siames. Har valt bort de andra tankarna/idéerna p g a dessa i mitt tycke kompletta idioter till uppfödare.
Framförallt verkar de helt ointresserade av att föda upp sunda katter med så "utavlade" linjer som möjligt. Varför är annars de kattungar som är uppfödda med enda syfte att bredda avelsbasen så svårsålda? (ni som nu fattar vilken ras jag talar om, känner er träffade!) Varför tar man hellre kullar på katter med samma pappa? Varför blir man irriterad över att "nya" uppfödare vill ha en friskare ras, varför orkar folk inte försöka, varför tar de den lätta vägen och säger klyschor och patetiska osanningar som "alla katter är ändå släkt med varandra, det går inte att hitta nån som passar min hona bättre än hennes halvbror"?!?!
Oseriöst och absolut inte bäst för rasens överlevnad eller för de enskilda katterna som individer! För vems bästa, om inte uppfödarens? Som är lat. Som vill få sig några tusenlappar för sjuka inavlade katter som kommer dö i förtid...
Mardröm...
Usch, jag hade en hemsk dröm inatt. Jag drömde att jag var med om en bilolycka, jag fick sladd på riksvägen i snömodd och sånt. Hade SUV:en med 4-hjulsdrift och jag tänkte när sladden kom att den var helt omöjlig att häva. Fort körde jag också. Klipp. Vaknade till och såg att två andra bilar blivit inblandade. En bil var helt svart och jag vågade inte kika in. Andra bilen satt någon fast i, men skrek till mig åtminstone. Själv hade jag en fasansfull smärta i magen, ena axeln och armen. Hunden var med, hon var oskadd. Jag kunde iaf gå, så jag började gå hemåt längs vägen samtidigt som jag ringde min sambos mamma för att berätta. Hon reagerade knappt, tyckte inte att det var nån big deal. Hon kan vara ganska seg ibland och ställa tusen dumma frågor, och sån var hon nu. Så jag lade på till slut och ringde 112 istället.
De hade fått larm redan, skickat en ambulans. Jag sa att det behövs minst tre ambulanser, förklarade läget och att jag börjat gå.
Efter en stund satte jag mig lite under en viadukt vid en stor lada med höbalar och sånt, hunden med hela tiden, jätteduktig, men såg oroligt upp på mig ibland. Jag vågade inte titta på min kropp hur jag såg ut, jag hade fokus rakt fram hela tiden. Jag stannade en bilist som kom och satt med mig medan jag väntade, och han gick också ut och viftade vid vägen för att stanna någon av ambulanserna som kom.
När den äntligen kom började jag fundera på var jag skulle göra av hunden, hon kunde ju inte åka med. Kunde absolut inte bara lämna henne där. Ambulansen som kom var i form av en sorts svävare med tre personer på. En av dem blåste upp en sorts madrass jag skulle ligga på. De körde förbi hunden hos svärmor, en av dem gick in med henne, för att hon skulle slippa se hur jag såg ut. Jag fick veta att jag skulle bli kvar på akuten till dagen efter, minst.
*
Nu ska jag ut i skogen och grilla korv med vovven.
De hade fått larm redan, skickat en ambulans. Jag sa att det behövs minst tre ambulanser, förklarade läget och att jag börjat gå.
Efter en stund satte jag mig lite under en viadukt vid en stor lada med höbalar och sånt, hunden med hela tiden, jätteduktig, men såg oroligt upp på mig ibland. Jag vågade inte titta på min kropp hur jag såg ut, jag hade fokus rakt fram hela tiden. Jag stannade en bilist som kom och satt med mig medan jag väntade, och han gick också ut och viftade vid vägen för att stanna någon av ambulanserna som kom.
När den äntligen kom började jag fundera på var jag skulle göra av hunden, hon kunde ju inte åka med. Kunde absolut inte bara lämna henne där. Ambulansen som kom var i form av en sorts svävare med tre personer på. En av dem blåste upp en sorts madrass jag skulle ligga på. De körde förbi hunden hos svärmor, en av dem gick in med henne, för att hon skulle slippa se hur jag såg ut. Jag fick veta att jag skulle bli kvar på akuten till dagen efter, minst.
*
Nu ska jag ut i skogen och grilla korv med vovven.
hoping for a new -or my old- body...
Imorgon börjar det... !
Imorgon får jag min nya medicin som ska få kilona att rasa av mig! Egentligen måste man ha ett BMI på över 28 för att få medicinen, men jag har fel på ämnesomsättningen och har gått upp ca 20kg på ett par år pga det. Så NÅT måste göras! Jag har gått från storlek 36 till storlek 42, på byxor. I kid you not!! Det mesta sitter på magen och rumpan, och nu ska det BORT för jag känner inte igen mig själv längre. Och då är det illa.
Nu gäller följande:
-undvika kolhydrater.
-undvika alltför mycket fett.
-grönt te
-frukt
-massa vatten
-skogspromenader
-yoga
-aerobics
-crosstrainer
Och hålla tummarna för att jag slipper biverkningar. Men de vanligaste är (enligt vad jag hört) muntorrhet & sömnlöshet, och det kan jag nog leva med...
Imorgon får jag min nya medicin som ska få kilona att rasa av mig! Egentligen måste man ha ett BMI på över 28 för att få medicinen, men jag har fel på ämnesomsättningen och har gått upp ca 20kg på ett par år pga det. Så NÅT måste göras! Jag har gått från storlek 36 till storlek 42, på byxor. I kid you not!! Det mesta sitter på magen och rumpan, och nu ska det BORT för jag känner inte igen mig själv längre. Och då är det illa.
Nu gäller följande:
-undvika kolhydrater.
-undvika alltför mycket fett.
-grönt te
-frukt
-massa vatten
-skogspromenader
-yoga
-aerobics
-crosstrainer
Och hålla tummarna för att jag slipper biverkningar. Men de vanligaste är (enligt vad jag hört) muntorrhet & sömnlöshet, och det kan jag nog leva med...
en annan grej att störa sig på...
ok, follow me.. detta händer väldigt ofta; jag kollar på ett tv-program eller en serie. När det är reklam går jag på toa eller går ut med vovven. När jag kommer tillbaka har kocken bytt kanal och kollar på vad han vill se. Vilket är nåt om bilar, motorcyklar eller nåt kockprogram som jag absolut inte vill se. När jag då påpekar efter en stund att kanske reklamen på den kanalen jag kollade på kanske är slut nu, då blir det suck och stön och "du bestämmer jämt". GAAAAAAAAAHH! *allergisk reaktion
But why går inte karlsloken och kollar på lilla tv:n vi har då, om han nu ville se nåt annat? Eller varför ber han inte mig göra det? Utan alltid samma ritual av suck och stön efter ett reklamavbrott...
en annan grej... när han ska ordna nåt.. han säger t ex "Ja vi har fel på elen, ska ringa el-kalle imorgon som jag känner..." så gör han aldrig det sen!!! Så får vi gå runt här och byta proppar eller köpa tusen glödlampor.. tills jag till slut blir galen och typ skäller ut honom för att han aldrig gör nåt som han lovat - DÅ händer det jävligt fort vill jag lova! Varför ens säga sånt om du vet att inte har tid??
för övrigt älskar jag min karlslok.. =)
men undrar lite hur olika man kan va i ett förhållande utan att till slut...störa ihjäl the löööv? (väldigt olika tydligen...)
But why går inte karlsloken och kollar på lilla tv:n vi har då, om han nu ville se nåt annat? Eller varför ber han inte mig göra det? Utan alltid samma ritual av suck och stön efter ett reklamavbrott...
en annan grej... när han ska ordna nåt.. han säger t ex "Ja vi har fel på elen, ska ringa el-kalle imorgon som jag känner..." så gör han aldrig det sen!!! Så får vi gå runt här och byta proppar eller köpa tusen glödlampor.. tills jag till slut blir galen och typ skäller ut honom för att han aldrig gör nåt som han lovat - DÅ händer det jävligt fort vill jag lova! Varför ens säga sånt om du vet att inte har tid??
för övrigt älskar jag min karlslok.. =)
men undrar lite hur olika man kan va i ett förhållande utan att till slut...störa ihjäl the löööv? (väldigt olika tydligen...)
dear me...
...jag har ju inga läsare (tror jag?), för jag har inte direkt nån energi till att göra reklam för bloggen så som man ska, etc. så då får jag skriva lite till mig själv bara - i terapisyfte kanske.
Nyligen var jag på en roadtrip med en tjejkompis, en såndär "bekant" som jag fram tills detta känt halvbra bara. På ytan verkar hon lite som mig- gott självförtroende, samma musiksmak, halvsöt, sportat förr, liknande yrke. Men hon är singel. Efter roadtripen förstår jag varför. Detalj efter detalj om hennes personlighet framkom, som gjorde det så väldigt tydligt för mig att vi är olika som natt och dag. Några exempel: Hon tjatar ekonomi k o n s t a n t. Hon skulle aldrig kunna ta lån för att köpa en bil, hon skulle aldrig kunna ha en pojkvän som inte har ett fett sparkapital och pengar över varje månad.... några gånger lade hon ut för mig -obs! småpengar- och när jag sedan försökte bjuda tillbaka FICK JAG INTE DET utan hon ville sätta sig och räkna ut exakt på öret vad jag var skyldig istället, "så att det blir rätt". Oh my God. Sen såg vi nån musikvideo som jag tyckte var riktigt vacker ur ett konstnärligt perspektiv, den upplevde hon som helt vidrig. Ja det fanns en hel del småsaker som till slut har tornat upp sig till höga berg, för min del. Jag vet inte om hon känner likadant, men hur som helst kommer jag försöka undvika att umgås med henne (iallafall sådär intensivt och bara vi två) i fortsättningen... Men där ser man, hur ytan kan dölja och hur man kan missbedöma en person från början och uppleva någon som nån helt annan än vad den är...
*
Jag håller på att läsa Carolina Gynnings bok "Ego woman", fortsättningen på "Ego Girl". Jag tycker så mycket om henne, älskar hennes personlighet och gillar att läsa om hennes snåriga karriär och händelserika, galna, underbara liv. Det var förresten en till grej vi inte tycker lika om, jag och kompisen - hon kan absolut inte med CG. Kan rekommendera båda böckerna, superbra och varning för sträckläsning!
*
Nu väntar jag på kocken, jag har inte ätit mat än idag och ikväll blir det en sen supé när han dyker upp!
Nyligen var jag på en roadtrip med en tjejkompis, en såndär "bekant" som jag fram tills detta känt halvbra bara. På ytan verkar hon lite som mig- gott självförtroende, samma musiksmak, halvsöt, sportat förr, liknande yrke. Men hon är singel. Efter roadtripen förstår jag varför. Detalj efter detalj om hennes personlighet framkom, som gjorde det så väldigt tydligt för mig att vi är olika som natt och dag. Några exempel: Hon tjatar ekonomi k o n s t a n t. Hon skulle aldrig kunna ta lån för att köpa en bil, hon skulle aldrig kunna ha en pojkvän som inte har ett fett sparkapital och pengar över varje månad.... några gånger lade hon ut för mig -obs! småpengar- och när jag sedan försökte bjuda tillbaka FICK JAG INTE DET utan hon ville sätta sig och räkna ut exakt på öret vad jag var skyldig istället, "så att det blir rätt". Oh my God. Sen såg vi nån musikvideo som jag tyckte var riktigt vacker ur ett konstnärligt perspektiv, den upplevde hon som helt vidrig. Ja det fanns en hel del småsaker som till slut har tornat upp sig till höga berg, för min del. Jag vet inte om hon känner likadant, men hur som helst kommer jag försöka undvika att umgås med henne (iallafall sådär intensivt och bara vi två) i fortsättningen... Men där ser man, hur ytan kan dölja och hur man kan missbedöma en person från början och uppleva någon som nån helt annan än vad den är...
*
Jag håller på att läsa Carolina Gynnings bok "Ego woman", fortsättningen på "Ego Girl". Jag tycker så mycket om henne, älskar hennes personlighet och gillar att läsa om hennes snåriga karriär och händelserika, galna, underbara liv. Det var förresten en till grej vi inte tycker lika om, jag och kompisen - hon kan absolut inte med CG. Kan rekommendera båda böckerna, superbra och varning för sträckläsning!
*
Nu väntar jag på kocken, jag har inte ätit mat än idag och ikväll blir det en sen supé när han dyker upp!
Märkligheter.
Jag har skaffat ny mobil, den kom i fredags. Igårkväll messade jag till de flesta i mina kontakter att jag har nytt nummer. Efter en stund ringer det, ett mobilnummer ser jag på displayen, jag svarar och någon säger på stockholmska: "Jag har fått ett sms från dig här, det står att du har nytt nummer. Jag vet inte vem du är." Jag svarade: "Jaha då har det nog kommit fel." Han: "Ja jag ville bara kolla vad det var." Jag: "Ja, du behöver ju inte spara numret heller." Han: "Nej, ok. Hejdå."
Väldigt mysko. För skulle snubben ringt från ett nummer som jag HAR i mina kontakter, under nån som bytt nummer, då skulle ju den personens namn ändå stå i displayen. Jag fattar ingenting. Jag har inte hittat igen numret bland kontakterna heller, jag har kollat igenom alla som jag inte har kontakt med ofta. Hm.
Märklig film såg jag igårkväll - Zombieland. En zombiekomedi med Woody Harrelson. Jag älskar ju Woody. Filmen var som sagt ytterst märklig, men av mig får den ändå högt betyg bara för att Woody är så underbar, har sån härlig humor och spelar så bra!
Väldigt mysko. För skulle snubben ringt från ett nummer som jag HAR i mina kontakter, under nån som bytt nummer, då skulle ju den personens namn ändå stå i displayen. Jag fattar ingenting. Jag har inte hittat igen numret bland kontakterna heller, jag har kollat igenom alla som jag inte har kontakt med ofta. Hm.
Märklig film såg jag igårkväll - Zombieland. En zombiekomedi med Woody Harrelson. Jag älskar ju Woody. Filmen var som sagt ytterst märklig, men av mig får den ändå högt betyg bara för att Woody är så underbar, har sån härlig humor och spelar så bra!
Läpptips...
Insåg just hur totalt efter jag är när det gäller nya skönhetsprodukter. Hittade ett lip gloss här hemma som inte är mitt. Testade det för jag hittade inget av mina egna, och jag sket i att det förmodligen är en mindre bakteriehärd i den lilla flaskan. Och jäklar vilka snygga läppar jag fick! Och det pirrade i läpparna, efter en stund kom en fräsch, kylande känsla. I loved it! Så googlar jag namnet: Sally Hansen Lip Inflation tror jag det hette. Och inser att det är en s.k. Lip Plumper. Som innehåller konstiga grejer som ingefära och kanel och ska göra läpparna pulserande och större. Jag visste inte att det fanns. Hur efter är inte jag då, haha?
Googlade lite mer och har efter granskning fått fram att den absolut bästa plumpern ska vara "Too faced lip injection extreme" och den finns att köpa här.
Men jag gillade verkligen Sally Hansens, och jag tror den är beroendeframkallande?? Den finns iaf på Lindex och kostar runt hundralappen, ett billigare alternativ.
Googlade lite mer och har efter granskning fått fram att den absolut bästa plumpern ska vara "Too faced lip injection extreme" och den finns att köpa här.
Men jag gillade verkligen Sally Hansens, och jag tror den är beroendeframkallande?? Den finns iaf på Lindex och kostar runt hundralappen, ett billigare alternativ.
Hundkul.. & bio..
Bilden: Newfoundland
Idag skulle min käre sambo ta med hunden (vår kära lilla 35-kilosvalp) till ett industrigarage där hans syster var och jobbade och hade sin newfoundland på typ 90 kg med sig. För att hundarna skulle få leka. När han kommer dit sitter newfie-killen fast med bara en sytråd typ, så han sliter sig och löper fram till bilen, slår en ögla runt min sambos ben och drar iväg med honom innan han hinner stänga bildörren. Så vår hund hoppar ur lös och springer efter, och blir också involverad i sytrådshärvan. Ingen newfie-matte syntes till heller, hon kom inte ens ut. När han till sist trasslat ut både sig och hundar satte hand vår hund i bilen och stack hem direkt, skitsur. =)
Ikväll blir det bio. Michael Jackson-filmen "This is it". Har inte några skyhöga förväntningar direkt. Men hoppas den är sevärd.
Alla helgons afton...
Alla helgons afton. All helgona, som det kallas. Vi har varit på kyrko och tänt ljus på massa gravar. Det är så vackert på kyrko den här kvällen, det lyser på precis varenda grav. Synd att det bara är en kväll om året. Jag förstår inte, kommer aldrig att förstå eller bry mig om, den amerikanska Halloween-företeelsen. Att man har skoj och klär ut sig och festar, en kväll som sedan urminnes tider för svenskar är så fylld av sorg och hedran och minnen av de som gått bort. Skämmes, säger jag. Ikväll blir det lördagsmys.
Vaccinera..eller icke vaccinera.. det är frågan..
Det här influensavaccinet. Idag körde aftonbladet en riktig vaccinationskampanj. Någon professor på läkemedelsverket som verkade ha alla svar. Men det är väl ganska självklart att LM vill att alla ska vaccinera sig. Jag vet inte jag. Nu jobbar ju inte jag i Dalarnas län, men Sveriges Radio gjorde en undersökning förra veckan där man frågat alla anställda i Landstinget Dalarna om de skulle vaccinera sig. 4000 svarade. Av dem skulle 12% inte vaccinera sig. De som svarat "nej" fick också lämna en skriftlig kommentar, alla dessa kommentarer finns att läsa på sr.se
En del var förstås mindre seriösa, någon svarade "Om man är ett svin själv blir det kannibalism och självutplåning." En annan svarade "Onödigt, är 50+. Svininfluensa = Ättestupa?" Andra hade väldigt bra och pålästa svar.
Jag har valt att inte vaccinera mig. Trots att jag i mitt yrke kommer träffa folk som tillhör riskgrupperna. Trots att det på min arbetsplats är flera som inte heller vill vaccinera sig, men som ändå kommer göra det av solidaritetsskäl - vilket jag tycker är helt sjukt. Hej, grupptryck? Men där jag jobbar får man inte ha någon avvikande åsikt om någonting.. man ska helst bara hålla käften och göra som andra säger och jobba på tills man dör...typ. Nu bara går jag och väntar på den dagen, den stunden då någon chef eller "lill-chef" kommer ställa mig mot väggen angående att jag valt att inte vaccinera mig. Bäst att börja förbereda ett mindre tal...
*
Hunden är kanondålig i magen. Det är bara sprutbajs. Så nu får hon nästan bara vatten, får se om det avstannar. Stackars tjejen.
En del var förstås mindre seriösa, någon svarade "Om man är ett svin själv blir det kannibalism och självutplåning." En annan svarade "Onödigt, är 50+. Svininfluensa = Ättestupa?" Andra hade väldigt bra och pålästa svar.
Jag har valt att inte vaccinera mig. Trots att jag i mitt yrke kommer träffa folk som tillhör riskgrupperna. Trots att det på min arbetsplats är flera som inte heller vill vaccinera sig, men som ändå kommer göra det av solidaritetsskäl - vilket jag tycker är helt sjukt. Hej, grupptryck? Men där jag jobbar får man inte ha någon avvikande åsikt om någonting.. man ska helst bara hålla käften och göra som andra säger och jobba på tills man dör...typ. Nu bara går jag och väntar på den dagen, den stunden då någon chef eller "lill-chef" kommer ställa mig mot väggen angående att jag valt att inte vaccinera mig. Bäst att börja förbereda ett mindre tal...
*
Hunden är kanondålig i magen. Det är bara sprutbajs. Så nu får hon nästan bara vatten, får se om det avstannar. Stackars tjejen.
Jag var mobbad...
Igårkväll var jag ute med min sambo och en vän. Precis när vi hade tagit på oss jackorna för att bege oss hemåt - inte onyktra, bara lite salongs - så ser jag killen som mobbade mig under hela låg- & mellanstadiet gå in på herrtoan. Jag nämnde för min sambo och polarn att det var han. Och de visste och förstod m y c k e t väl. Han som misshandlade mig fysiskt och verbalt från 1:an tills jag började 6:an (och han som var ett år äldre äntligen började högstadiet på annan skola). Han som brutit ner mitt självförtroende bit för bit. Tills allt jag såg i spegeln var den där fula tjejen som ingen ville va med. För resultatet av hans mobbning gjorde ju att andra - t ex jämnåriga tjejer - började frysa ut mig. Jag var ju en tönt. Sa han. Det är klart att de gick på hans linje. En gång gick det också så illa att han skickade mig med bruten arm till akuten. En arm som än i dag inte är bra. En arm som inte går att böja i vissa lägen. Som domnar varje natt. En högerarm som jag dagligen använder i mitt arbete idag.
Mot andra tjejer - de mer attraktiva antar jag - var han annorlunda i sin mobbning. Mer översexuell. Han tafsade på dem i tid och otid, så fort chansen gavs. Han bröt sig in i omklädningsrummet till gympasalen ett antal ggr för att dra av tjejerna sina handdukar och beskåda och ta på deras intimare delar. Han runkade offentligt etc. Helt psykiskt störd! Jag tror att han måste ha varit utsatt för incest eller något. Hade jag SERIÖST fått gissa vad han var idag skulle jag gissa på pedofil eller våldtäktsman. Och det kanske han är? Fan vet. Normalt beteende var det VERKLIGEN inte i alla fall!!!
När jag började högstadiet försökte han att fortsätta sen, men han insåg nog att det inte funkade längre. Kanske såg han vreden i mina ögon, att jag gärna hade dödat honom om jag bara kunnat. Inte vet jag. Men det slutade där. Högstadietiden var superbra. Under gymnasiet sen hamnade jag i en klass med folk jag nästan aldrig träffat. Då dök konsekvenserna upp - självförtroendet sjönk totalt ner i botten. Jag var värdelös. Så var det bara. Helt värdelös. Så varför skulle nån vilja lyssna på mig, vilja vara med mig? Varför gick jag inte bara och dog? Det hade varit lättare. Så talade rösterna inuti mig. Hans röst som arbetat sig in i min hjärna. De där tankarna och det obefintliga självförtroendet följde efter mig in i vuxenvärlden, till mitt första jobb och t ex till att träffa nya människor. Vad ska de tycka om jag säger nåt fel? Jag som är så ful och dum från början? Bäst att vara tyst. Inte ta onödig kontakt. Inte förrän de senaste åren när jag börjat i den bransch jag har och träffar nya människor hela dagarna som visat sig tycka om och lita på mig och kan anförtro sig åt mig, fått massa stabila underbara vänner som alltid finns där, först NU kan jag se mig själv i spegeln och se nåt fint. Börja tycka om mig själv på riktigt.
Igårkväll följde de två efter honom in på herrtoan, och tog ett snack. Jag trodde min sambo skulle misshandla honom svårt, så jag vågade inte vara kvar. Kan inte med sånt. Gick ut i den väntande bilen. Efter en stund kommer min sambo ut, säger att killen är livrädd och ledsen och vill prata med mig. Jag gick dit, strax innaför entrén stod han. Jag frågade "Ville du mig nåt, eller?"
Han sa "Nej dom säger att jag behandlade dig illa under skoltiden, inte vet jag det var ju de som hämtade mig?"
Samtalet pågick ett tag. Han påstod sig inte ha något minne av vad han gjort. Jag replikerade att han isåfall borde gå i terapi. Han skyllde på sina föräldrar. Han skyllde på grupptryck. Jag svarade att det isåfall varit han som var den drivande och som fått andra att haka på. Han började nervöst att rabbla andra namn på killar i hans klass som ju inte heller "varit Guds bästa barn". Men nu var det ju faktiskt inte dem jag snackade med?! Han sa att han kände sig pressad, han sa "Det här känns inte riktgt bra, du verkar så arg." HAHAHA tacka faan för det.
Han frågade: "Men jag fattar inte. Det har ju gått så lång tid, vad vill du egentligen? Att jag ska falla på knä här och nu och be om ursäkt?" Och jag svarade: "Ja det tycker jag FAAAN att det är värt! Det är MITT LIV vi snackar om!"
Men.. jag tror absolut inte att han tog in det.. att han någonsin kan förstå. Vad konsekvenserna för mig och mitt liv blev.
Han tjatade om han inte är samma människa idag som han var då. Och? Det skiter jag fullständigt i.
Jag sa till sist att jag hoppas han får igen det. Att han får lida för vad han gjort. Han sa att han HAR mått dåligt i sitt liv. Han sa att jag fick kontakta honom om jag ville prata vidare om saken. Jag sa att jag har inget jävla behov alls av det - jag sa "Det var ju DU som ville prata med mig. Jag satt ju ute."
Jag är glad att jag inte gick över gränsen och sa saker som "Hoppas du brinner i helvetet" och dylikt. Att jag var ganska lugn och saklig och hade svar på tal. Det känns väldigt bra inuti idag - som att en knut nånstans i magtrakten lösts upp och en del av min ångest har försvunnit. Jag säger en del.. för det finns ju trots allt annat att ha ångest över.
Och jag förstår nu vad det där mediumet menade. Med att jag bar runt på en massa gammal ilska inuti. Shit pommes frites, inte visste jag att jag fortfarande var så ARG och kunde känna sån vrede över allt som hände för så länge sedan. Men det finns en mening med allt som sker, och det fanns sannerligen en mening med att jag och han var på samma ställe igårkväll.
Hoppas han grät som ett barn hela natten. Hoppas att minnena jagar honom resten av hans liv. Man ska aldrig önska någon illa.
But I sure don't wish him well.
Mot andra tjejer - de mer attraktiva antar jag - var han annorlunda i sin mobbning. Mer översexuell. Han tafsade på dem i tid och otid, så fort chansen gavs. Han bröt sig in i omklädningsrummet till gympasalen ett antal ggr för att dra av tjejerna sina handdukar och beskåda och ta på deras intimare delar. Han runkade offentligt etc. Helt psykiskt störd! Jag tror att han måste ha varit utsatt för incest eller något. Hade jag SERIÖST fått gissa vad han var idag skulle jag gissa på pedofil eller våldtäktsman. Och det kanske han är? Fan vet. Normalt beteende var det VERKLIGEN inte i alla fall!!!
När jag började högstadiet försökte han att fortsätta sen, men han insåg nog att det inte funkade längre. Kanske såg han vreden i mina ögon, att jag gärna hade dödat honom om jag bara kunnat. Inte vet jag. Men det slutade där. Högstadietiden var superbra. Under gymnasiet sen hamnade jag i en klass med folk jag nästan aldrig träffat. Då dök konsekvenserna upp - självförtroendet sjönk totalt ner i botten. Jag var värdelös. Så var det bara. Helt värdelös. Så varför skulle nån vilja lyssna på mig, vilja vara med mig? Varför gick jag inte bara och dog? Det hade varit lättare. Så talade rösterna inuti mig. Hans röst som arbetat sig in i min hjärna. De där tankarna och det obefintliga självförtroendet följde efter mig in i vuxenvärlden, till mitt första jobb och t ex till att träffa nya människor. Vad ska de tycka om jag säger nåt fel? Jag som är så ful och dum från början? Bäst att vara tyst. Inte ta onödig kontakt. Inte förrän de senaste åren när jag börjat i den bransch jag har och träffar nya människor hela dagarna som visat sig tycka om och lita på mig och kan anförtro sig åt mig, fått massa stabila underbara vänner som alltid finns där, först NU kan jag se mig själv i spegeln och se nåt fint. Börja tycka om mig själv på riktigt.
Igårkväll följde de två efter honom in på herrtoan, och tog ett snack. Jag trodde min sambo skulle misshandla honom svårt, så jag vågade inte vara kvar. Kan inte med sånt. Gick ut i den väntande bilen. Efter en stund kommer min sambo ut, säger att killen är livrädd och ledsen och vill prata med mig. Jag gick dit, strax innaför entrén stod han. Jag frågade "Ville du mig nåt, eller?"
Han sa "Nej dom säger att jag behandlade dig illa under skoltiden, inte vet jag det var ju de som hämtade mig?"
Samtalet pågick ett tag. Han påstod sig inte ha något minne av vad han gjort. Jag replikerade att han isåfall borde gå i terapi. Han skyllde på sina föräldrar. Han skyllde på grupptryck. Jag svarade att det isåfall varit han som var den drivande och som fått andra att haka på. Han började nervöst att rabbla andra namn på killar i hans klass som ju inte heller "varit Guds bästa barn". Men nu var det ju faktiskt inte dem jag snackade med?! Han sa att han kände sig pressad, han sa "Det här känns inte riktgt bra, du verkar så arg." HAHAHA tacka faan för det.
Han frågade: "Men jag fattar inte. Det har ju gått så lång tid, vad vill du egentligen? Att jag ska falla på knä här och nu och be om ursäkt?" Och jag svarade: "Ja det tycker jag FAAAN att det är värt! Det är MITT LIV vi snackar om!"
Men.. jag tror absolut inte att han tog in det.. att han någonsin kan förstå. Vad konsekvenserna för mig och mitt liv blev.
Han tjatade om han inte är samma människa idag som han var då. Och? Det skiter jag fullständigt i.
Jag sa till sist att jag hoppas han får igen det. Att han får lida för vad han gjort. Han sa att han HAR mått dåligt i sitt liv. Han sa att jag fick kontakta honom om jag ville prata vidare om saken. Jag sa att jag har inget jävla behov alls av det - jag sa "Det var ju DU som ville prata med mig. Jag satt ju ute."
Jag är glad att jag inte gick över gränsen och sa saker som "Hoppas du brinner i helvetet" och dylikt. Att jag var ganska lugn och saklig och hade svar på tal. Det känns väldigt bra inuti idag - som att en knut nånstans i magtrakten lösts upp och en del av min ångest har försvunnit. Jag säger en del.. för det finns ju trots allt annat att ha ångest över.
Och jag förstår nu vad det där mediumet menade. Med att jag bar runt på en massa gammal ilska inuti. Shit pommes frites, inte visste jag att jag fortfarande var så ARG och kunde känna sån vrede över allt som hände för så länge sedan. Men det finns en mening med allt som sker, och det fanns sannerligen en mening med att jag och han var på samma ställe igårkväll.
Hoppas han grät som ett barn hela natten. Hoppas att minnena jagar honom resten av hans liv. Man ska aldrig önska någon illa.
But I sure don't wish him well.
Skavlan...
Jag fattade först inte hypen kring Skavlan. Vad är det för speciellt med honom? Men nu efter att ha sett nästan alla säsongens program, tror jag att jag fattat. Han har en förmåga att träffa precis rätt, få fram det där speciella, det där som gästen aldrig från början tänkt sig att säga. Och i precis det ögonblicket när den magin inträffar, då får han ett speciellt aniktsuttryck, han ser ut som om den vackraste kvinnan i världen just erbjudit honom det bästa sex han kan tänkas fantisera om. Förvåning, upphetsning, total lycka blandat med något lite naivt.
Me like.
