Mitt liv, min blogg

Gick in på en skoaffär tillhörande stor kedja i min praktik-stad idag. Var ute efter svarta stövlar. Gärna rea. Hittar svarta stövlar. På rea. Har kostat 299:- (vilket är överstruket med röd penna och stövlarna hänger under en stor skylt som basunerar ut "50%!"). Provar. It fits. Går till kassan. Plötsligt är lappen med priset borta.
Kassörskan stirrar ARGT på mig: "Jaha, och var har du hittat dom här då?!" (hon låter som om jag stulit dem av en stackars pensionär medans denne provar andra skor i butiken)
Jag: "Det satt en lapp i dom. 299:- stod det, och halva priset."
Hon: "Men jag måste ha ett artikelnummer ju." (Ser ännu surare ut.)
Jag: "Jaha?!" (Menar OCH? vad ska JAG göra åt det? hosta upp ett?!)
Hon travar iväg med stövlarna och kommer ursinnig tillbaka  rytandes att hennes co-workers måste LETA UPP artikelnumret på DATAN (inte DATORN) och att det kommer ta lång tid, så hon hoppas att jag inte har bråttom.
Jag (mes): "Närå, jag kan vänta."

Tystnad råder. Jag väntar. Och väntar. Väntar lite till.

TVÅ biträden kommer springande med stövlarna: "Är det DINA?"
Jag: "Ja."
En av dem: "Då har jag ett artikelnummer här." (Slår in det). "Då blir det 299:-"
Jag (nu något irriterad): "Men det SATT EN LAPP i dem när jag provade, det priset var överstruket med rött och de hängde på halva priset-hyllan!!!!"
Hon: "Jaha? Ja ja. Ok då." (som om jag ljuger).
Jag slänger fram två hundralappar.
Hon: "Men nu får du ju pengar tillbaks?"
Jag: "Jaa?" (Vad menar hon? Att kunder inte brukar få det någonsin i deras affär?)
Hon: "Ska du inte ha en påse?"
Jag tar en påse och stövlarna och går.

*

Helt sinnessjuk värld man lever i.