Mitt liv, min blogg

Saxat ur Linda Skugges bok "Det här är inte en bok" (får man publicera ett stycke ur en bok såhär om man återger det ordagrant? Hoppas att Linda Skugge inte stämmer mig nu):

"Nu har jag inga 'bästa kompisar' kvar. Jag har ingen nära vän. Eller jag är ingens nära vän, de har alla nån 'bästis' och jag är mer en bekant/kompis. Jag vågar inte låta någon bli kompis med mig, jag vill inte göra om samma misstag. Vara med om samma sak igen, hur man låter nån komma nära, hur man lär känna varann utan och innan för att det bara ska övergå i hat och äckel.
  Kompisskap förutsätter ett visst mått av 'bekännande', man måste leverera en massa 'snaskiga detaljer' om sig själv och sitt liv. Jag har märkt att det är exakt samma sak med tjejer som med killkompisar, det är ingen skillnad alls. Och jag vill inte höra deras innersta tankar och jag vill inte lämna ut mina. Då har jag hellre inga vänner alls. Jag har några bekanta och några kollegor.
  Jag får ändå inga kompisar för folk verkar inte gilla mig, de flesta har svårt för mig, jag vet att det är så. De står inte ut med min perfektionism, jag glömmer aldrig nåt jag lovat, jag tappar aldrig bort nåt, jag kommer alltid i tid, jag gör alltid allt jag tar på mig, jag sätter jobbet före att ha kul, jag har stenhård karaktär vad gäller mat och sprit. Folk står inte ut med det. De känner sig så ofullkomliga och slarviga och tjocka bredvid mig, jag vet att det är så.
  Och det är inte lätt att tycka om, verkligen tycka om, nån som aldrig riktigt slappnar av, som måste vara perfekt, med perfekt målade naglar och som aldrig tror på sig själv. Och som kastar cynismer omkring sig."

Precis sådär har jag också känt... fast jag kanske inte riktigt känner igen mig i vissa saker i slutet.. jag har inga perfekt målade naglar... ingen stenhård karaktär vad gäller mat och sprit. Men ändå.. resten är på pricken JAG. Jag kommer alltid i tid, håller allt jag lovar - allt det där. Och det har jag faktiskt tänkt på, att det verkar störande för folk att jag är sån. Eller jag får nån sorts tönt-stämpel på grund av det. För det är ju så coolt att lova nåt och sen skita i det. Att råka komma en kvart för sent. Att visa att man inte har tid att hålla vad man lovar och komma i tid, för man är en så populär och upptagen person. Får jag bara fråga, är det inte DE personerna det är fel på då? De som spelar upptagna och populära fastän de egentligen bara önskar att de var det.
Jag är den där tysta som ingen kommer åt. Och jag är inte tyst för att jag är blyg. Jag är tyst för att jag inte vill att de ska lära känna mig. Om de lär känna mig så har de något att använda emot mig, precis som Anna* gjorde. Och jag vill inte lära känna dem. Visst vill jag umgås med dem sådär ytligt, men jag vill inte lära känna dem. De tycker ju ändå inte om mig. De tycker inte ens om det lilla av mig själv som jag låter flyta upp till ytan, så varför skulle jag bemöda mig med att lära känna dem?

*Se nåt tidigare inlägg...där jag skrivit om henne