Mitt liv, min blogg

När jag gick i mellanstadiet fanns det en riktigt hemsk kille som var ett år äldre än mig. Han var en sån som mobbade andra för att han själv var den som var konstig. För att ingen skulle se att han var konstig utan fokusera på att skratta åt de han mobbade. Egentligen var han kanske inte så konstig, mer än att han gick konstigt med framåtböjd rygg, och var väldigt sexuellt fixerad redan i tio-årsåldern. Frågade ofta oss tjejer om våra kroppar på ett minst sagt vidrigt sätt. Iaf, när man är liten och mår dåligt över att någon "mobbar" en, så ser man kanske inte att han mobbar andra också. Man tror att man är den enda, man är utpekad, man blir skrattad åt på både lektioner och raster. Så på mellanstadiet var jag sjuk väldigt mycket & ofta. Jag ville verkligen inte till skolan och jag grät migsjälv till sömns varje kväll. En tyst, stilla gråt så att inte mamma skulle höra. Jag berättade aldrig nåt för mamma, jag tror att det beror på att hon alltid anklagade mig för en massa saker när jag var liten, och att hon blev så hysterisk för minsta lilla grej. Hon skulle säkert ha rört upp himmel & jord om hon hade fått veta.
Mamma tog mig till olika läkare som inte hittade minsta fel på mig, de tog leukemiprov, de skickade mig till en barnpsykolog med mera med mera... men jag sa aldrig nåt. Berättade aldrig. Just för att mamma inte skulle få veta.
När jag väl var i skolan och en del inte fullt lika skrämmande killar sa nåt elakt åt mig så tog jag ut all min ilska och frustration över dem istället. De fick passa sig, sa de nåt fel så spöade jag ner dem. En gång fick en kille hjärnskakning. (Usch, vad hemsk jag var. Är det en ursäkt att jag var hemsk för att överleva?) Och på så sätt vann jag någon sorts respekt hos killarna iallafall. Till slut var det bara den där ensamme mobbaren som fortfarande mobbade mig. Det räckte gott och väl för att lämna djupa spår.

För nåt år sedan hälsade jag på en av mina kompisar och vi började diskutera mellanstadietiden. Det kom fram att hon gjort precis likadant, stannat hemma från skolan för att hon mådde så dåligt över den här killen som mobbade och sex-trakasserade. Jag hade inte haft en aning om det, trots att vi var väldigt nära vänner hela uppväxten. Jag kände en sorts lättnad över att jag inte hade varit den enda som hade upplevt det så.

Igår ringde min mamma och berättade att hon sett i lokaltidningen att den här gamla-mobbar-snubben ska vara ledare för några barnaktiviteter (typ Mulle eller scouterna, nåt i den stilen) i byn vi alltid bott. För nån sekund mådde jag lite illa och i mitt stilla sinne hoppas jag till Gud att han förändrats, att han inte är lika störd fortfarande och att han inte utvecklat någon sorts konstig sexuell böjning, typ pedofili. För helt ärligt, han var riktigt störd back then.