Mitt liv, min blogg

Jag befinner mig i en okänd lokal. Några av tjejerna ur mina gamla högstadie- och gymnasieklasser sitter där. Alla pratar om mig. De jag trodde var mina vänner häver plötsligt ur sig elaka kommentarer, en efter en. Vissa fryser helt ut mig. Mitt i gänget sitter hon och ler nedlåtande, hånande, mot mig. Hon. Hatet väcks. Det är ändå nutid helt plötsligt. Och jag tänker: Jasså, du har hittat dig ända hit in. Ända in i det som är mitt. Räcker det inte, det du redan har gjort? Njuter du fortfarande idag av att se mig plågas.

Hm... jag var aldrig mobbad eller utfryst på högstadiet eller gymnasiet. Men jag vet varför jag drömmer sådär. Jag vet. Det räcker.

Tänker du på det du gjorde och ler. Tror du fortfarande att du är mer värd än alla andra. Jag gör inga frågetecken, för mig är det inte frågor. Jag tänker det som frågor, men i realiteten vet jag ju. Du har inte förändrats alls, dina vänner har inte heller förändrats alls. Den enda som förändrats är jag, och det hatar du mig för. Du hatar mig för att du fortfarande står kvar där på slummens botten och inte kan ta dig högre än så. Och du hatar mig för att jag har tagit mig så otroligt mycket längre. Speciellt sedan vår kontakt bröts.

Jag hatar att du nästlar dig in i min bekantskapskrets. Jag hatar att du fortfarande går igång på att höra om mitt liv. Jag hatar att du tror att du vet nåt om mig när du verkligen inte gör det. Jag hatar att jag drömmer mardrömmar om dig, om känslan av vanmakt, hat, äckel...allt det jag kände då.

Mest av allt hatar jag att du inte bara kan lämna mig ifred någongång.