Mitt liv, min blogg

När jag var tio knuffade en klasskompis ner mig från nån klätterställning på skolan. Det var inte ens högt. Men jag landade olyckligt på högra armen som gick rakt av någonstans vid armbågen. Det är liksom två ben där, båda gick av. Jag blev sen sövd när den skulle "brytas rätt". Den läkaren som skulle göra detta låg hemma och sov, sades det. När han kom cyklandes till akuten stank han av sprit (enligt mina föräldrar). Så gick han in och gjorde det han skulle med min arm, vilket tog 5 minuter. Sedan gips ett antal veckor.

Jag blir så förbannad när jag tänker på det. Varför bad inte mina föräldrar om en annan läkare? Varför sa de inget alls? Hade det varit jag, om det varit mitt barn, så hade jag blivit skogstokig. Varför stämdes han inte senare? Varför, varför, varför?

När gipset kom av kunde jag inte böja armen ordentligt inåt - bara 90 grader. Det fick sen tränas upp så gott det gick på rehab. Men det ligger en benbit i vägen, så det är "benstopp" och jag kan inte böja den inåt riktigt.
Nån röntgenspecialist menade att tillväxten i den armen kunde vara skadad, men det skulle man inte kunna veta säkert förrän armen växt färdigt (i 15-årsåldern tror jag). Hur som helst så hade jag tur på den fronten iaf, tillväxten var inte skadad och jag fick en normalstor arm. Inget annat sades om ev. framtida men som kunde uppstå.
Undrar hur mycket av detta som blev p g a den där berusade läkaren?

Nu domnar den armen bort varje natt. Är det ok att det är så? Kan den "dö" till slut? Jag har en massa frågor att ställa till nån som vet. En natt för ett tag sen råkade jag sova på den, och sedan dess har jag haft nervryckningar i den - inte hela tiden, men några gånger per dag. Och det känns så jobbigt. Jag hatar sjukhus. Nu måste jag ringa nån läkare och be att de tar nya röntgenbilder eller nåt.