Mitt liv, min blogg

Numera är vårt förhållande på en helt annan nivå. Det är som om vi båda har blivit vuxna. Han skulle aldrig mer vara otrogen, och jag i min tur skulle aldrig någonsin igen stanna kvar och ta sådan skit. Så uppfattar jag verkligheten, men vem vet egentligen? Han kan ju ha en annorlunda bild av det. Kanske har jag blivit en aning cynisk istället för naiv, som jag var då. Men jag har kommit över allt det där, jag tänker inte på det speciellt längre och det gör inte ont längre. Det sistnämnda är förstås otroligt viktigt, för annars slutar man aldrig klandra och älta.
Det finns så väldigt mycket som jag inte skulle ha förstått någonsin, om jag inte hade läst ”Relationsakuten”. Tack, Dr Phil! =) Alla kloka ord han säger…
T ex:
* ”The only person you can change is you!”
* “The only thing worse than being in a bad relationship for x years, is being in a bad relationship for x years and 1 day.”
* “The past has passed, the future hasn’t happened yet. The only time you can change is right NOW.”
* “You got to wake up each morning and say: ‘What can I do today to make this relationship better?’”

En av de andra orsakerna att jag mådde dåligt under tiden det var slut mellan oss (se föregående inlägg), var jobbet jag hade då.  Som jag tack och lov inte längre har.  Jag  vantrivdes. Folk var elaka. Inte mobbing eller så, det skulle  jag inte kalla det. Men jag fick titt som tätt höra av den ena eller den andra medarbetaren att jag var värdelös på det jag höll på med. När jag behövde hjälp någon gång kunde jag få höra kommentarer som att "det är skit bakom spakarna, ser jag".

När jag sedan blev uppsagd var jag mest glad. Nu kunde ju mitt nya liv ta sin början! Visst var jag lite orolig över vad jag skulle hitta på istället, men mest var jag bara lättad över att få slippa den där klumpen i halsen och den där värken i magen varje dag.

 Jag hade en uppsägningstid på 3 månader, men VD:n hade vid ett tillfälle inför samtliga på kontoret sagt att jag (och ev. övriga uppsagda) kunde lämna våra jobb när vi var klara med överlämnandet av uppgifter till kollegor. Vi skulle bli arbetsbefriade - alltså få gå hem men ändå få lön fortsatt i 3 månader.

Så kom då dagen när jag skulle sluta. En fredag. Vi hade redan planerat en liten avskedsfest också. VD:n vill då träffa mig på sitt kontor. Han ber mig stänga dörren och säger sedan mycket allvarligt: "Jag hörde att du tänkte sluta idag." Jag tänker något förvånat att det borde väl han veta - det var ju ändå han som sparkade mig? Jag svarade "Det stämmer." "Jasså, vem har du clearat det med då?" "Min chef", svarade jag. Vilket var en chef under VD, så att säga. "Jaha. Ja men du kan ju inte bara tro att du kan sluta hur som helst. Det finns ju vissa saker vi måste diskutera först!" "Jaha, vilka saker då?" Nu fattade jag ingenting. "Ja, t ex din semesterersättning. Du kan ju inte tro att du ska få gå hemma i 3 månader arbetsbefriad, och så dessutom få ut din semesterersättning." Kunde jag inte? Sedan hotade han mig med att han minsann var min chef och kunde begära att jag skulle moppa golvet i källaren de kommande 3 månaderna om han ville. Eller att jag skulle kopiera ett papper om dagen, i 3 månader. Eller så kunde jag ju skirva på ett papper där jag avsade mig rätten till den där semesterersättningen, och så kunde jag få sluta idag i vilket fall. Utpressning, kallas sånt.

Upprörd ringde jag facket (VD: "facket? de har INGENTING med det här att göra, ser du)", som inte kunde göra någonting. Jag hade aldrig fått skriftligt på att jag skulle bli arbetsbefriad. Alltså kunde han utföra den där sortens utpressning. Han visste precis hur mycket jag (och fler med mig) vantrivdes och ville därifrån. Utifrån det körde han sedan lite olika metoder för att spara pengar till företaget, eller kanske sin privatekonomi, vad vet jag. Jag slutade samma dag och någon semesterersättning fick jag alltså inte.

Jodå, jag gjorde slut den där gången (se del 3). Men inte på riktigt. För jag älskade honom och samtidigt som jag hatade honom så kunde jag absolut inte tänka mig ett liv utan honom.

När vi hade flyttat till Stockholm kom ett par vi umgicks med ner och hälsade på. Vi hade en liten fest och de skulle sova över. Det var allmänt känt att de två hade ett öppet förhållande. D v s om de ville vara med någon annan var det fritt fram, bara de berättade om det för varandra före och efter. I onyktert tillstånd hände det att de tjatade på mig och sambon, ville att vi skulle gå med på någon sorts partnerbyte. Men det ville inte vi. Trodde jag. I slutet av den där kvällen, satt jag och Linda i vår soffa. Lindas pojkvän satte sig bredvid mig. Bredvid Linda satte sig M. Över M. & Linda låg ett täcke slängt som jag inte tänkte nämnvärt på. Inte förrän hennes pojkvän började massera min nacke. Då insåg jag att något rörde sig under det där täcket. Jag kastade bort det och jodå, där var M:s hand i hennes skrev. Den festen slutade tvärt.

Det visade sig att ”pojkvännerna” kommit överens om ett partnerbyte, utan att informera oss… Linda brydde sig såklart inte. Det var bara jag som blev sårad och en aning kränkt.

Det var detta som var den berömda droppen som får bägaren att rinna över. Det var inte denna incident i sig som gjorde att jag fick nog, det var hela den där redan överfyllda bägaren som rann över. Efter den kvällen hade vi ingen som helst fysisk kontakt på över ett halvår tror jag. Jag minns inte exakt hur långt efter detta jag gjorde slut, men jag gjorde slut. På riktigt. Det var slut mellan oss i nästan två år tror jag. Minnet sviker lite där, för under den tiden mådde jag väldigt dåligt också p g a andra orsaker.

Jag kan fortfarande bli förbannad när jag tänker på vissa sådana där småsaker. T o m nu fastän allt är bearbetat och förbi. I sammanhanget blir det i varje fall småsaker. Som ordet han använde. Hämningslöst*. Som om det var väldigt hämmat, tillbakadraget, icke-upplevelse-fyllt, ett stort anti- eller inte när han var med mig. Det var det verkligen inte. Och det stör mig att han fick Anna - och diverse annat löst folk kanske - att tro att allt vi hade var helt värdelöst. Att han därför var tvungen att söka det han verkligen innerst inne ville ha hos henne och hos andra.

Jag var ingenting värd som flickvän, inte heller som älskarinna. Anna hade bevisat att jag var ingenting värd som vän. Sedan jag var liten hade jag redan vetat att jag var en helt värdelös dotter. Varför fanns jag då? Varför hade min lilla bebiskropp kämpat så envist för att överleva, den där gången när läkarna redan hade gett upp och sa att jag skulle dö, om detta var vad jag levde för att uppleva? Varför var jag så svår att älska? Vad gjorde jag för fel, när ingen som kom mig nära klarade av att tycka om mig, att inte såra mig?

Det var sådana tankar jag fick av småsaker, detaljer och ord så som "hämningslöst". 

*Se inlägget "Om Anna - Den Andra Kvinnan del 3 kap. 2" 

När jag konfronterade min pojkvän med brevet jag hittat så nekade han till att han hade varit med henne. Smart. Eller inte. Sedan erkände han att de hade haft sex en gång. Men att han hade tyckt att hon var så ful och hade sådana konstiga böjelser, att det inte hade blivit nåt mer. Smart igen. Eller inte. För då ringde jag Anna och hon berättade sanningen.

Anna berättade att han erkänt för henne att han aldrig riktigt älskat mig, och att det fortfarande kunde knyta sig i magen på honom när han träffade på sitt ex. K. på stan. När jag frågade Anna varför hon legat med honom svarade hon att hon bara ville ha sex, och han var villig. Så lätt var det att svika en vän. Det kröp fram att de hade planerat sina träffar i nyktert tillstånd bokstavligen talat bakom min rygg. För jag satt typ tre meter därifrån när de bestämde datum och tid för lite ”skönt, hämningslöst sex” som han uttryckte det.

Det var detta som så totalt krossade mig. Och jag var krossad i flera år, mosad som en tomat. Nedtrampad i skorna. Jag hatade Anna så intensivt, för hon hade förstört mitt liv. Förstört ett förhållande, förstört min tillit till allt och alla. Jag tyckte så enormt synd om mig själv, för att den sortens otrohet hade drabbat just mig. Jag hatade inte bara Anna. Jag hatade staden hon bodde i och städer hon bott i. Jag hatade alla som kände Anna, alla som hette Anna och alla som nämnde namnet Anna. Jag hatade skolor hon gått i och ställen hon varit på. Jag hatade den musik jag visste att Anna lyssnade på. Jag hatade allt som påminde om henne. Jag var rädd att jag skulle träffa på henne någonstans, rädd för hur jag skulle reagera*. När jag ser tillbaka så kan jag se hur hatet låg som tunga, mörka moln över flera år av mitt liv. Men jag har lärt mig att: Det var inte hon som tog de årens glädjeämnen och lycka ifrån mig – det var jag som lät henne göra det, för jag valde att hata så starkt så länge. Jag visste bara inte då hur jag skulle kunna stänga av hatet. Men jag har slutat hata och slutat tycka synd om mig.

För nåt år sen mailade jag Anna och skrev att jag inte längre hatar henne, men att jag inte heller tycker om henne. Hon svarade att det kändes skönt att höra. Förra sommaren såg jag henne på en festival, då gick jag fram och hälsade glatt och pratade ett par ord. För den bästa hämnden är ett bra liv. Visa det vackraste av dig själv, och dina fiender kommer att inse vad de har missat.

*Som tur var träffade jag inte på henne förrän efter ca 4 år. 

Anna och jag gick i parallellklass på högstadiet. På gymnasiet hamnade vi i samma klass, och det var först då vi började umgås på riktigt. Hon & Sara var väl bästa vänner, men en speciell sommar så umgicks mest bara jag & Anna av någon anledning som jag inte längre minns. Ibland var min pojkvän med. T ex när vi åkte och badade och vi först bytte om hemma hos Anna. Då visste jag inte att de redan hade haft sex i den där sängen, i det rummet, bara nån eller några dagar tidigare.

Vi var på en helt underbar cykelsemester på Gotland. Innan vi hade åkt på semester hade Anna börjat messa min pojkvän, och jag anade en liten aningens oråd en gång när hon skrev ”Är T. där? Kan du ringa mig när hon har åkt hem?” Men han hävdade att hon var nere för att det blivit slut med pojkvännen och hon behövde en mans perspektiv på saker och ting, därför föll valet av samtalspartner på honom. Nu var vi på väg hem från Gotland, när hon hör av sig till honom och skriver att hennes kusin tagit livet av sig. Jag tyckte såklart fruktansvärt synd om henne, men när jag hade kommit hem och ringde henne för att höra hur det var så var hon inte alls intresserad av att prata med mig.

En dag hälsade jag på Anna på hennes jobb på Lindex. Vi pratade och jag visade en vacker dikt som M. skrivit till mig. Jag förstod aldrig hennes skratt. Jag funderade ett tag på det där skrattet, lät det som avundsjuka? Hån? Nej, hon tyckte säkert bara att det var en larvig dikt…

Den sommaren umgicks vi ganska intensivt, och när den gått så flyttade Anna till London. Vi började skriva brev* och skrev flitigt flera brev i veckan. Intima brev, nästan som en sorts dagböcker. Efter ett tag började hon fråga om mitt sexliv med pojkvännen; hur ofta, vad/hur, varför, varför inte… etc etc. Och jag svarade, för jag litade på henne och enligt mitt tycke var hon en av – om inte den bästa av – mina vänner. På baksidan av ett brev hade hon skrivit: ”Hälsa din pojkvän att om han inte skriver till mig snart blir jag skitförbannad” nåt i den stilen. När min mamma såg det tyckte hon det var lite märkligt att min vän ville ha brev av honom**. Jag antar att hon kunde se nåt dolt i det där som jag absolut inte såg.

Min kvinnliga intuition och mitt något skadade självförtroende sa mig att något var fel. En kväll när min pojkvän jobbade rotade jag igenom lägenheten och hittade då ett brev från Anna. Där stod detaljer om vad de gjort. Anna tackade för brevet där han skrivit att hon givit honom det bästa sex han någonsin haft, och hon tyckte att de skulle fortsätta träffas i december när hon kom hem, men samtidigt skrev hon att det var bra att de inte hunnit träffas fler gånger för då kunde jag ha kommit på dem. I marginalen på ett blad hade hon klottrat: ”Jag har k*****t M!!!” stolt. Hon undrade hur länge han hade tänkt vara tillsammans med mig. Samt om han kunde ställa upp och ha sex med en annan av hennes tjejkompisar.***

*Man skrev fortfarande vanliga brev på den tiden faktiskt, även om det fanns e-post
**Man ska alltid lyssna på sin mamma, kom ihåg det
***Jo, det var på fullaste allvar 

Forts. följer! 

M. låg i lumpen. Detta var med andra ord också för x antal år sedan. Han gjorde sin värnplikt i Stockholm. Vi hade varit tillsammans i ca ett halvår bara, men jag tyckte att jag kände hans föräldrar hyfsat bra. De tyckte om mig och på regementets dag så bilade vi ner till Stockholm för att ”hälsa på”. Den kvällen hade hans bataljon eller kompani eller vad det heter permis, åkte in till stan och partajade. På helgerna brukade han komma hem och träffa mig. Så jag trodde självklart att vi skulle ses också denna helg, helgen efter regementets dag. Men det visade sig att han hade en tjej med sig hem från storsta’n. Bettan. De var tillsammans och detta var alltså hans sätt att göra slut. Att via sin farsa hälsa att han hade med sig en tjej hem.

Senare fick jag veta att de hade träffats då under permisen. Enligt mina beräkningar måste han ett tag ha träffats oss alla tre; Mig, Theres och Bettan. För vi slutade inte ses bara för att han gjort slut och skaffat ny tjej på detta vidriga sätt.

Reflektion; Undrade varken Theres eller Bettan varför han hade ett foto på mig uppsatt på väggen?

Jag älskade honom. Jag grät floder och ibland skrek jag hysteriskt åt honom. Enligt honom själv så älskade han mig. Bettan var bara en dum, dryg stockholmsbrud som han av någon outgrundlig anledning bara inte kunde lämna just nu. Det visade sig att hon trodde hon var gravid. Vilket hon självklart inte var.

Det var inte bara det att han träffat en annan som gjorde så fruktansvärt ont. Lika ont gjorde det att hans mamma släppte in henne i deras hus så helt utan att undra eller bry sig. Hon visste ju att vi var tillsammans fortfarande när han kom hemdragande med Bettan. Ändå ifrågasatte hon ingenting. Det gjorde ont. Värst var det när jag hittade ett foto på henne sittande vid deras uppdukade frukostbord, nyduschad. Jag insåg att hon hade tagit min plats vid det där bordet, och att hon & han hade duschat tillsammans så som vi brukade göra. Det var så hemskt, en känsla jag aldrig vill uppleva igen.

Efter ett tag tröttnade han på henne och insåg att han älskade mig trots allt. Så vi blev tillsammans igen. Och jag brände alla foton på henne, inklusive de där hon satt vid hans mammas frukostbord i nytvättat hår.

Bettan visade sig vara en riktigt psycho bitch. En stalker som inte gav sig på flera år. Hon flyttade t o m till samma förort som vi bodde i, flera år senare. Men det är väl ett kapitel för sig kanske.